Okej till inte-så-ok på en handvändning
Irritationen, i sällskap av sin bästa vän ångesten, knackar försiktigt på
Förbereder strid, sockerpiller av alla slag som vapen, som inte hjälper ändå
Vet inte vilket ben jag ska stå på, eller vilket håll jag kan attackera ifrån
Ibland hatar jag mig själv mer än alla dom som mobbat mig tillsammans nånsin gjort
Livrädd för misslyckande, att nån tycker jag är kass eller hånar med ord som "kokt"
Kan inte förmå mig, hur mycket jag än försöker, att kontrollera den här känslan
Att jag bara har döden kvar och min förlorade barndom som gör mig så ensam
När jag når mina mål blir jag tom igen, undrar om detta är allt livet ger och jag har att vänta
Meningen är att jag ska nå ett tak och efter det gå och vänta på att dö gammal och ensam
Det enda jag nånsin kunnat lita på, som stannar kvar med mitt förra liv, var knarket
Även om jag aldrig vill tillbaka, så fick det mig att orka och gå stadigt på marken
Det var 10 år av ett liv jag slutligen tog mig ur och som i början gjorde mig starkare
Men med tiden kom allt ifatt och morgonarna jag steg upp blev åter en ständig kamp
Ingen märker när jag gömmer mig en stund då jag gråter så jag får kramp
Min ångest slipper jag sällan och är ett ständigt återkommande faktum
Och mellan mina sjuka tankar om mig själv och omvärlden finns inget andrum
Påfrestande för mig, vill inte betunga nån annan, önskar jag kunde stanna tiden en stund
Så jag kunde gå tillbaka och hitta vad som gick fel och kanske finna mitt inre lugn
Kommentarer
Trackback
