ToGrowYouGottaChange

Jaha, då skulle man väl kunna säga att jag räknas som en fri individ nu då. Mitt kontrakt gick ut i lördags, vilket innebär att jag inte har nån i arslet längre. Med det sagt, jag har avtjänat det jag ska och om jag skulle begå något snedsteg så kan dom inte ta mig längre.

 

Min kontakt frågade hur det kändes. Jag måste säga att det inte känns något alls. Grejen är den att om man följer planeringen, som man alltid gör upp med tillsammans innan det fastslås, så märker man inte ens att dom finns där. Den enda gången jag i princip haft med dom att göra har varit de två gånger jag fuckat upp.

 

De flesta, av dom som förstår sig på hur detta fungerar, säger att dom är så jävla hårda och fyrkantiga. Jag kan säga att så är det inte. Det beror helt och hållet på hur man själv beter sig. 

 

Till exempel; första gången jag sneade så visade jag ingen ånger. Jag sa att det var med flit, att jag straffade ut mig själv för att komma bort från de ärkepuckona dom hade satt mig hos. Dagen efter tog dom mig men kom därifrån två veckor senare då jag förklarat mig. Se, till och med då får man en chans att framföra sitt ord. Dom lät mig återgå till mitt samma dag. Andra gången jag fuckade upp var jag mycket ångerfull. Jag hade mått dåligt i flera veckor, ångest och umgåtts med folk som har dåligt inflytande. Jag hade inget att göra. Drev bara runt och väntade på att få börja plugga. Den gången ringde jag själv. Jag grät oavbrutet i flera timmar och tänkte på alla som skulle bli besvikna. Det enda dom gjorde då var att skjuta upp mitt rätt till besök med ytterligare en månad.

 

Så att dom skulle vara helt omöjliga att resonera med stämmer inte. Om man själv däremot är en svår person att resonera med så blir det genast svårare. 

 

I vilket fall... Att va fri men ändå inte. Eftersom jag fortfarande går under andra omständigheter så gäller ju samma regler som varit hittills. Ingen alkohol, inte åka iväg hur som helst,  möte en gång i veckan osv.

 

Simon har börjat sin hämta sin medicin på sjukhuset. Jag har varit med honom dit ett par gånger och väntat utanför med Doris. Varenda junkie som hämtat sin medicin på RSU:s mottagning är där nu. Jag såg dom gå in, jag såg dom gå ut och vi såg dom samlas på stationen i Kristianstad. Vi håller oss bara undan för vi vet vad dom sysslar med och vi vill inte delta.

 

Men man behöver bara kolla på hur dom ser ut för att inte vilja ha med skiten att göra. Häromdagen var vi på pressbyrån med Doris och skulle köpa cigg när en tjej kom fram med en liten pitbullvalp. Hon var så skev att ögonen stod åt olika håll, hon kunde inte stå rakt och sluddrade. Hon kunde fan knappt tugga på sin bulle. Jag frågade hur gammal valpen var. 13 veckor svarade hon. Inte en dag äldre än 5 veckor säger jag. Stackars plutten. Han hade precis lärt sig gå ordentligt och saknade att få dia. Jag ville bara ta han och springa.

 

 Det blev en stor bild men här ser man en valp på 5 veckor.

 

Jag har ingen respekt för människor som inte tar sitt ansvar. Antagligen för att jag varit sån själv och vet hur såna människor fungerar. Det är väl så när någon påminner om negativa egenskaper man själv haft.

 

 

 

 

Jag hade en genomgång av min KBT-behandling med Simons behandlare idag där vi gick igenom det här med relationsfärdigheter. Hur man prioriterar mål, relation eller självrespekt i olika situationer och vilka färdigheter som ingår i vad. Till exempel förutsättningarna för att nå sitt mål är att man både kan stå på sig men även att man kan förhandla fram ett beslut. Förutsättningarna för en relation är att man inte hotar och att man validerar, dvs kan bekräft att man förstår en annan persons känslor även om det den gjorde inte var rätt. Förutsättningarna för att behålla sins självrespekt är att man håller sig till sanningen och att man inte ursäktar sig själv överdrivet, för att till exempel inte ha ringt någon på länge även fast man lovat.

 

Hur som helst så bottnar allt detta i en relation där man undviker att skapa problem, undviker att förstora upp problem eller att man är villig att lösa problem.

 

Vi gjorde sen en översikt där han frågde mig om det var något jag ville tillägga. Jag kände mig tvungen att påpeka att detta låter ju som något som människor borde prioritera i sina relationer. Vänskap, förhållande, blodsband... You name it. Dock så är det ingen som gör det. Det känns som att problem är just vad folk måste ha för att kunna umgås med varandra, även om det är just det som sliter sönder ett förhållande tillslut i vilket fall som helst. Jag känner många tjejer och killar som inte kan vara med någon utan att det finns något att gnälla om eller vara svartsjuk på... Hela tiden! Och en vänskap eller ett förhållande som inte innehåller drama eller skitsnack (förutom en jävla massa supande och liggande) är inte tillräckligt intressant att ägna sig åt.

 

Det är därför jag inte är intresserad av att ha några vänner. Eller umgås med någon utanför skola eller jobb. Förut var jag helt besatt av att vara omtyckt av så många människor som möjligt. Helst skulle kontaktlistan i telefonen vara full och helst skulle jag messa  med 10 pers samtidigt varje dag. Jag var så törstig på kärlek och bekräftelse att jag bjöd in vem som helst i mitt liv och erbjöd mig själv till hela allmänheten. Och de få riktigt nära vänner jag hade var jag helt beroende av. Helst hade jag velat tatuera in mitt namn inderas pannor.

 

Till följd av många år med grov mobbing och utanförskap så blir detta resultatet. Bara det gör en socialt avvikande. Bygg på det med 3 år av den viktigaste tonårstiden inlåst på diverse institutioner där man bara umgås med destruktiva och våldsamma människor. Släpp ut den här individen i samhället och se hur lång tid det tar att anpassa sig. Man går igenom dels stadiet av att vara helt livrädd för människor och inte alls veta hur man tar kontakt med folk. Sen när man kommer på hur man konverserar och får respons så blir man helt överdriven istället.

 

Därifrån fram tills den jag är idag har många människor fått chansen att svika mig, överge mig, lura mig, backstabba mig, håna mig, utnyttja mig, ljuga för mig... Flera gånger om. Eftersom jag förlåtit gång på gång.

 

I drogernas dimma fick jag en paus. Eftersom jag inte brydde mig. Jag överlevde den själsliga misshandeln med att rättfärdiga andras handlingar. Inställningen, som genomsyrade hela mig, var att jag inte tänkte låta någon annans tycke om mig, avgöra vad jag tyckte om dom. Med det menar jag att jag valde att tycka om och förlåta även de som egentligen inte tyckte om mig. Det drog dom nytta av. 

 

Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me.

 

Där är anledningen till att jag inte har nåt behov av vänner eller socialt umgänge idag. Vänskapens definition, för mig, innebär inget annat än svek och lögner. Inte för att det nödvändigtvis är deras fel. Utan för att de man älskar mest har förmågan att påverka en oavsett vilka val dom gör. Även om dom inte är menade att såra mig specifikt. Och ju mer människor man har att göra med, desto mer drama och kaos släpper man in i livet.

 

Och det är väl ingen nyhet att kvinnor/tjejer är värst av dom alla. Avundsjuka och sneaky som få. Nästlar sig in, spelar trevliga bara för att dom vet att en ful insida aldrig kan vägas upp av ett fint yttre. Nästlar sig in i ens liv för att kunna snacka ner en i förhoppning om att det gör deras fula insida lite vackrare.

 

Kvinnor och barn... Inget annat än demoner.

 

 

 

 

 

 

Ja, där gick jag med hon som ska vara min kontaktperson och predikade om mitt grymma lokalsinne. Berättade hur jag som liten försökte gå vilse genom att gå alla möjliga vägar jag aldrig gått på innan och ändå visste jag alltid vart jag var någonstans. Så jag proppsade på att gå den vägen vi gick "för jag har ju gått till den vägen innan, så jag vet minsann vart vi är och vart vi ska". Och när jag trodde att vi var framme, så var vi någon helt annanstans... Och jag visste absolut inte vart. 

 

Nej... Tillslut fick vi ringa och be henne hämta oss. Visade sig då att vi var 100 meter därifrån. Hon jag gick med var inte glad på mig.

 

Vi hade i alla fall avslutningsmöte (mitt ärende avslutas 1 september) med någon som vikarierade för min ordinarie. En ung tjej, säkert i min ålder, helt ny på jobbet. Men ödmjuk. Jag gillade henne. Hon la fram en hel hög med dokument, som innehöll samtal och problemområden. Hon frågade hur fritiden ser ut, hur det går med jobb och skola, hur det går med sambo och tillslut... Hur går det svåraste...

 

Jag svarar att det finns inget Förklarade för femtioelfte gången att Simon och jag kommer från den absoluta botten och om inte det statuerar ett skräckexempel, då är man dum i huvudet. Talar om att vi är där vi är idag för att vi vill vara här, och även om vi egentligen har en viss tvångskänsla så har det inte haft någonting med våra val att göra. 

 

Nyfikenheten växer i hennes ögon. Hon blir tyst. Säkert inte van att höra den här typen av resonemang. Men skeptisk är hon samtidigt. Jag förstår det. För "min sort" är bra på att tala om vad andra vill höra. Är det något vi "gatufolk" är bra på, så är det att ljuga. 

 

Hon undrar hur vi kunde hamna på botten.

 

Det går inte att svara på med ett ord eftersom det handlar om en massa olika omständigheter som inträffar samtidigt. Det var inte ämnet i sig, utan vad det skapade; en jävla massa bråk och slagsmål, liv på nätterna, påhälsningar av polis och securitas var och varannan dag, förlust av jobb, förlust av inkomst, förlust av motivation, vilja och engagemang. Jag berättar i vilken ordning vi förlorade lägenheterna. Från att ha gått in på den riktigt tunga delen av problemet, till att sitta och inte ha något annat än just det att leva för... Inte ens sin egen värdighet. Från att vi åkte fast tills att vi fick första datumet, satt vi och bara väntade. Vi trodde till och med att dom hade glömt bort oss, och var rädda för det. När vi efter 3 månaders hemlöshet äntligen fick första datumet, så var vi sedan länge överens. Kontrakt, om man samtidigt får programmet, är en riktigt unik möjlighet. Man kan faktiskt återupprätta sitt liv igen. Tar vi inte tillvara på detta, då är vi döda om fem år. Det sa läkarna i alla fall... Så vi hade två alternativ, att stanna kvar där eller inte stanna kvar där. Varav det ena egentligen inte är något alternativ.

 

Hon satt knäpptyst. Fokuserad. Lyssnade. Bearbetade informationen. Jag såg det. Antagligen inte van vi den typen av ärlighet där man tar på sig ansvaret för vad man själv orsakat, istället för att skylla på samhället och alla andra.

 

Hon frågar hur livet efteråt har sett ut sen dess. Hon förstod att man förlorar sina anhörigas förtroende, och därmed sina anhöriga. Och när man vänder det livet ryggen, så förlorar man även alla sina "vänner". Det är den främsta anledningen till att nästan ingen med tung problematik lyckas; ensamheten. Det tar för lång tid innan människor, som betyder något, vågar träda in i ens liv igen. Många kan inte vara ensamma så länge.

 

Jag förklarar att det är just det som ger en meningen att upprätthålla allt. Förtroendet man börjar bygga upp igen. Berättade hur svärmor fortfarande gråter när hon pratar om hur glad hon är för att det går bra. Hon hade en period där hon trodde att varje bil som small igen utanför dörren bringade dödsbud. Konsekvenserna av det livet man levde då,  tvingade oss ta beslut som sårade alla som älskar en. Vilket man inte fattade då. Jag förklarade att jag har kontakt med mamma och systrar igen. Även pappa, som jag inte träffar, har slutat hysa agg och ta avstånd från mig. Jag har hela min familj igen. Även om dom inte är hos mig, eller om jag inte pratar med dom varje dag, så tror dom i alla fall på mig igen. Det är det som gör det värt allting, att upprätthålla det vi har byggt.

 

Och med det kontaktnät vi har haft hela tiden hittills, grymma människor och hjälper en och en awesome familj som vågade börja tro igen, då är det inte svårt.

 

Jag ser hur hon ryser och får gåshud. Hon lutar sig tillbaka och säger "helt fantastiskt, jag blir tårögd". Hon har inte jobbat i Kriminalvården längre än några månader, men min historia, den skulle hon komma att minnas sa hon :)

 

 

 

 

 

Så idag åkte vi in till Helsingborg och lämnade kontrakten till RSU:s chef, vilket innebär att vi äntligen kan slappna av och fokusera på sånt som är viktigt att vårda; oss som familj, mitt jobb och vårat plugg.

 

Igår började jag på inriktningen i min utbildning som USKA. Jag ska läsa Socialpedagogik&Funktionsnedsättning vilket innefattar bland annat en kurs inom handledning. Så när jag är klar med min utbildning är jag inte bara undersköterska, utan jag kan även arbeta med utvecklingsstörda samt ha praktikanter. Ja, tro mig; man använder forfarande benämningen "utvecklingsstörd", men helst ska man säga funktionsnedsatt. Man får aldrig säga funktionshindrad, dock, eftersom en person aldrig är sin funktion eller sitt hinder. Hmm..

 

Det börjar också gå riktigt bra på jobbet nu och de ordinarie börjar förstå att jag är bra på det jag gör. För tro mig, jag är bra på det jag gör och de gamla älskar mig där borta. Dom är lika lättade varje morgon jag kommer dit och många gånger frågar dom mig vad dom skulle gjort om inte jag hade kommit dit den dagen. Under sommaren plockar dom in vikarier på löpande band. De flesta har ingen utbildning, många har aldrig satt sin fot inom omsorgen tidigare. Även om någon kanske är passande som person, vänlig och varm, så märker man om dom saknar utbildning vilket påverkar det praktiska arbetet, vilket i sin tur påverkar de gamla. Många vikarier är inte svenska och när en utländsk vikarie säger att det är illa för att dom inte ens förstår varandra, då är det illa. Så det som gynnar mig i mitt arbete är att jag verkligen känner att jag kan göra en skillnad i det här kaoset. Inte bara för de boende, att de kan lita på att de blir väl ohändertagna och väl bemötta, utan även för de andra som jobbar där. Men att de gamla har det bra, det är det viktigaste för mig.

 

Högalidshemmet i Hässleholm. 

 

Ja jag säger bara det att det är en jävla tur att jag tycker det här ämnet är så roligt som jag tycker det är. Jag kan det mesta utantill. Och det är roligt att få bekräftat att det faktiskt stämmer när man sen söker källor som ska backa upp faktumet. 

 

Vi hade betygsamtal i måndags angående den förra kursen, Etik och människans livsvillkor. Jag var borta ganska mycket och jag sa inte mycket på lektionerna eftersom vi var en ganska stor klass just då. Mycket människor som talar samtidigt gör mig både nervös och osäker, så istället för att försöka få något sagt och bli pratad i käften på så håller jag tyst istället. Vi kom i alla fall fram till att den missade gruppredovisningen drog ner betyget. Men jag lyckades komma upp i C ändå, som på de flesta kurser i utbildningen. Jag har ett betyg i Vård och omsorg1 som är bättre men då gjorde praktik också. Då får man en skriftlig bedömning från den man gått med som tas i beaktning. Jag i mitt fall fick till och med ett rekomendationsbrev som jag kunde visa upp ifall jag sökte jobb eller så. Nästan synd att det inte ens behövdes då jag fick anställning ändå.

 

Men jag satsar högt på den här kursen. Jag siktar inte på något särskilt betyg, men jag ska fan i mig ge precis allt jag har för att vända ut och in på skiten och täcka varenda område. Så min första skrivuppgift ligger på 11 sidor för tillfället och jag är inte klar än. Hon ska nog få mer än vad hon tål. Hon ska få läsa i evigheter!

 

Hon sa att det märktes att jag gillar psykiatri och att jag visste vad jag pratar om. Hon tyckte jag var engagerad och att jag hade mycket relevant att dela med mig av när vi diskuterar på lektionerna. Vi gick inte in på några närmre detaljer kring det personliga jag skrivit i vissa uppgifter. Hon förstår att jag inte söker sympati, utan att jag bara vill bekräfta att jag verkligen vet vad jag snackar om. Jag vet vad frågorna innebär och jag vet innebörden i mina egna svar. 

 

Jag satt och gick igenom lite gamla uppgifter jag har gjort och måste säga att ibland blir jag förundrad över mig själv. Jag tittar på det och undrar om det verkligen är jag som skrivit det där? Jag lägger upp ett av de bättre i nästa inlägg.

 

Det går bra med valpen också. Förutom att hon kissar så jävla mycket så man undrar vart fan allt kommer ifrån. Den lilla kroppen och allt det pisset? Jösses. Men hon är duktig. Och intelligent. Och jag ångrar inte en sekund att vi tog hem henne. Hon är värd varenda minut och hon har redan förbättrat min vardag och gett den mening. Jag kan säga att om man gör rätt i sin inställning angående uppfostran och sådär, så förbättrar det förhållandet också. 

 

 

Känner att det är dags att uppdatera. Kan säga att det är mycket som har hänt. Och det är på det positiva planet. På alla aspekter faktiskt.

 

Så... Till att börja med har vi skaffat valp. Hon är amstaff och 9 veckor gammal. Vi hämtade henne i lördags, vilket innebär att vi inte haft henne en vecka ens. Hon är ett riktigt energiknippe och ett riktigt charmtroll. Det är visserligen alla valpar, och precis som man känner med alla bebisdjur så är hon den mest unika jag haft i min ägo. Hon är chippad som Doris. Vi sa att hon får heta det tills, och om, vi kommer på något annat. Men vi känner mer och mer att hon är en Doris.

 

Hon spurtar genom rummen då och då, är mycket bra på att underhålla sig själv genom att bråka med kvasten och brottas med tofflor, men för det mesta sover hon vid våra fötter. Dit vi går, dit följer hon med. Går vi in i duschen tillsammans, så sitter hon utanför och ylar. Svarar man genom att yla tillbaka, så slutar hon efter ett par gånger. Hon älskar mat! Och det är sin egen mat hon älskar. Vår mat bryr hon sig inte om och jag tackar GUD för att slippa en tiggande hund. Det är kanske gulligt när dom är små, men enligt min erfarenhet är det inte alls lika gulligt när vuxen vovve stirrar på en genom måltiderna och snappar åt sig maten så fort man vänder ryggen till. Så, så länge hon gillar sitt torrfoder så är det vad hon får. Dumt att få vovve att vilja ha mer än dom behöver genom att ge dom mat som ändå är olämplig. Något som i slutändan förkortar deras liv. Och om inte deras liv, så försämrar deras hälsa. 

 

Det är vad jag tycker iallafall...

 

Första natten varken kissade eller bajsade hon i rummet. Det väntade hon med tills precis innan hon skulle ut på morgonen. Det är hennes grej har vi märkt, att hålla sig tills vi kommer in igen eller göra det precis innan vi går ut. Bajsa säger hon däremot till om. Jävligt duktigt för att va så liten.
Första dagen, alltså dagen efter hon kom, så följde hon med på en lång tåg- och bussresa med mig och Simon  in till Helsingborg och hämta medicin. Hon tog det som en riktig champ. Varken gnydde eller klängde. Bara sov. Hon gick i koppel som om hon aldrig gjort något annat. 
Dag två, vilket var igår, så både kissade och bajsade hon så fort vi kom ut på morgonen. En valp som håller sig hela natten. Det ni! Det gäller däremot att inte vänta en sekund, utan när klockan ringer är det bara att dra på sig byxor och tröja, ta henne under armen och gå raka vägen ut. Från eftermiddag till kväll var vi ute med henne nästan hela tiden. Vi kastade pinne och efter tre kast så började hon komma tillbaka med den. Hon är så jävla smart! Man ser det när hon tittar en i ögonen. Ljuset är tänt, OCH det är någon hemma.
Dag fyra, det vill säga idag, hade hon också hållt sig hela natten. Gjorde både nr ett och och två när vi kom ut. Jag gav henne frukost och gick ut med henne efter 15 minuter igen. Då bajsade hon ännu en gång. Imorse var jag tvungen att tillrättavisa henne då hon bet i mina fötter och drog i byxorna. Det gjorde ont. Så jag tog "mammagrepp" på henne, så som tikar gör när de tillrättvisar sina valpar. Man tar ett grepp om sidan på strupen och tvingar henne ner på sidan tills hon ger upp. Det gillade hon inte. Men hon gav upp och hon slutade direkt att ge sig på fötterna. På eftermiddagen, efter att jag kom hem från skolan, har vi varit ute med henne på gräsplätten och övat på kom och sitt. Det tog ta mig fan inte mer än tre försök så fattade hon att hon skulle sitta för att få sin godis. 9 veckor!? Kan ni hajja!? Det behövs inga valpkurser här inte! 

 

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag behövde något som fick mig att tänka på något annat än mig själv. Jag kan säga att det är precis vad detta har resulterat i. Doris frambringar leenden hos nästan alla som går förbi. Detta resulterar i att många trevliga människor träder fram och pratar med en. Helt plötsligt så interagerar man med samhället och man känner att man är en del av det. På den här korta tiden har jag fått, svart på vitt, att alla människor inte är ute efter att göra mig illa på ett eller annat sätt. Faktum är att det finns mer trevliga människor än onda människor. Det är bara det att de onda framträder och fångar ens uppmärksamhet på ett sätt som gör att det känns som hela världen är som dom. För dom goda människorna är dom som inget säger och inget gör. Därför märker man dom inte, för dom påverkar en inte. Genom att ha hund så har dom däremot en anledning att göra det.

 

Jag vet dock att detta inte kommer att vara för evigt. Jag vet att nackdelar med amstaff är andra människors fördomar. När hon är vuxen, och i andras ögon inte lika gullig längre, så kommer dom dra till sig sina hundar och gå omvägar för att undvika henne. Många kommer se henne som en mördarmaskin som är ute efter att äta allt och alla hon ser. Men fram tills dess har hon ändå bevisat för mig det jag behövde få veta för att inte helt ge upp hoppet om mänskligheten och därmed isolera mig från allt och alla. Vilket skulle lett mig till ännu en nedåtgående spiral som gör livet värdelöst. Och även när hon blivit vuxen så kommer jag minnas den här lärdomen genom att bara ha henne här hos mig.

 

Hon är min bebis <3 Eller ja, vår bebis :) Men mest min :)

 

Etik & Människans livsvillkor                                  Caroline Linderström                        

Människosyn

 

I den här uppgiften vill jag börja med att förvarna för att min generella människosyn inte alls är den bästa. Den är inte etisk på det sättet som andra tolkar vad etiskt innebär och den är heller inte politiskt korrekt. Jag vill förklara att jag har starka orsaker till att se negativt på mänskligheten i sin helhet utan att gå in på närmre detaljer kring varför. Jag hade väl kunnat försöka passa in i någon ”standardmall” för vad som räknas som ”etiskt rätt” att tycka om människor, men det hade inte varit jag. Det hade inte känts rätt och jag hade inte kunnat leva upp till det i verkliga livet. Jag föredrar alltså att ha en etik som min moral kan leva upp till.

 

Till att börja med så är allt individuellt. Hur en människa fungerar och varför den fungerar finns det aldrig en och samma förklaring till. Jag tänkte på det när vi pratade om de olika perspektiven på människosyn. Precis som någon i klassen sa, så finns det inte bara ett perspektiv som stämmer. Det är små bitar av varje perspektiv som stämmer in på orsaken till människors beteenden. Hos vissa individer stämmer det ena perspektivet in mer eller mindre än det andra. En egenskap som kanske formats hos mig på grund av miljö och omgivning (behaviorism) kanske en annan människa har tagit till sig på grund av återupprepande trauman under sin uppväxt (psykoanalys).¹ Sedan kan även två olika individer som har växt upp och levt under ungefär samma omständigheter, med samma möjligheter, ändå bli två helt olika människor med totalt olika egenskaper och syner på livet.

 

Därför kan man heller inte säga att man ska förstå andra människor genom att tänka på hur man själv skulle känna det, för det som är tungt för mig är kanske inte alls lika tungt för någon annan. Vad jag upplever som ett trauma kanske någon annan bara ser som en prövning. Det jag tolkar som intensiv smärta kanske någon annan tolkar som lite värk. Jag brukar säga att man därför inte kan tänka på andra som har det värre, och på så sätt uppskatta hur bra man har det. Jag kan inte jämföra det värsta jag varit med om i livet med vad någon annan har upplevt, för det värsta jag har varit med om är fortfarande det värsta för mig. Detta gäller även för andra människor. På det här sättet fungerar det, i alla fall för mig, att möta människor på olika nivåer med både ödmjukhet och empati utan jämföra, och istället relatera.

 

Det leder in mig på den fria viljan, som jag faktiskt relaterar lite till ondska. I min uppgift om den fria viljan så skrev jag att jag inte tror på någon fri vilja eftersom antingen konsekvenserna av ett handlande blir för stora (om du bryter mot sociala normer till exempel så blir du utfryst) eller så har vi fysiska begränsningar för vad vi klarar av (har jag ingen röst/utseende så blir jag inte nästa lady gaga hur mycket jag än önskar). Har man en fri vilja så kan den endast användas till att välja mellan de alternativ man har. Jag poängterade att detta dock inte påverkade mig i mitt bemötande med andra människor. Jag tror inte åsikter och erfarenheter gör det, så länge man har vett nog att inse skillnaden på sin egna tro och andras och att man kan respektera att alla tror och tycker olika.

 

När det gäller den fria viljan så känns det så lätt att kunna skylla på detta, istället för att ta ansvar och förklara sina handlingar. Om någon behandlar någon annan illa, utan anledning, så känns ”den fria viljan” som något man skulle kunna försvara sin handling med. Föräldrar som låter sina tonåringar ränna ute på nätterna och beter sig illa i skolan, skulle lätt kunna skylla ifrån sitt ansvar på ”den fria viljan”. Därför känns det humanistiska perspektivet lite motsägelsefullt för mig, när det syftar på den fria viljan samtidigt som människor ändå är ansvariga för sina handlingar.² Dessutom känns det ofta som att människor, som tror på att den fria viljan existerar, enbart syftar på sig själva. Att de själva har rätten att tycka, tänka och välja. Men när andra också tycker, tänker och väljer så krockar detta och skapar konflikter.

 

Detsamma gäller tron om att allt är förutbestämt (determinism). Tror man att allt är förutbestämt så är man heller inte ansvarig för sina handlingar.³ Då finns det heller ingen anledning att reflektera över sig själv och de val man gör, vilket måste leda till stora svårigheter att anpassa sig. Då kan man heller inte utvecklas. Jag tror ondska kan uppstå även till följd av det. Om ingen tar ansvar för vad de gör, och inget förändras, så blir ondska dessutom bestående.

 

Ondska leder in mig på den religiösa livsåskådningen. Det låter så himla fint. Och det hade säkert varit det om man verkligen hade levt upp till vad religion faktiskt förmedlar. Att man ska älska och respektera varandra. Vända andra kinden till. Älska sin nästa så som sig själv. Låta den med skuld kasta första stenen osv. Och det är bara Bibeln. Det finns andra religioner som, om man studerar dom mer noggrant, har ännu vackrare budskap som dessutom känns mer troliga. Särskilt Buddhism. Koranen, som är en tolkning av Bibeln och skriven av Muhammed, förmedlar också budskapen om fred, kärlek, mening med livet och liv efter döden.⁴ Men faktum är att det finns inget som skapat så mycket krig, konflikter, mord och fördomar som religion. När Bibeln i Sverige användes som lagbok så avrättade man folk på löpande band. Tänk bara när man avrättade kvinnor som anklagades för att vara häxor. Så enligt mig ligger den sanna ondskan i tron om att ens egna tro är den enda sanna. Och detta gäller alla aspekter i livet, inte bara religion. Jag tror alla människor har förmågan att vara onda, men inte att alla utövar det. Min erfarenhet är att ju mer övertygad man är om att ens egna tro och värderingar är de enda sanna, desto svårare är det att acceptera att andra människor tycker och tänker annorlunda.

 

Så om det finns en mening med livet så tror jag att den handlar om att acceptera andra så som man själv vill bli accepterad. Jag tror också att det är på det sättet man kan göra rätt, om det finns något som är rätt. Och finns det en mening med livet så finns det säkert en mening med döden. Meningen med döden kan i så fall vara att känna sig tillfreds med det liv man levt.

 

På mitt jobb satt jag i ett samtal med en dement kvinna som hade havlsidesförlamning till följd av stroke samt cancer i tjocktarmen. Hon har extrem dödsångest och gråter ofta och är orolig. Då jag vet att jag inte får ljuga, manipulera eller pracka på min egna tro så lämnar jag alltid utrymme till egen tolkning när jag försöker lugna någon. Jag sa till henne att döden är en resa vi ännu inte vet något om. Men precis som livet var en början på något nytt, så kan det kanske vara så att även i döden.

 

Jag läste även en broschyr där det stod att man kunde föreställa sig döden som att stå på en strand med sina nära och kära och vänta på en båt som ska ta en över havet. När man ger sig av, vinkandes till de som står kvar, så ser man hur de krymper och blir mindre tills man inte ser dom mer. Och just då, så ser man land på andra sidan.⁵

 

Jag tror att om man har självinsikt så blir det lättare att se andra i sin helhet. Det vill säga att det finns mer än ögat ser, att andra har känslor och orsaker till varför de agerar på vissa sätt. På det viset förstår jag att det är viktigt att ha en helhetssyn där man ser hela människan och alla omständigheter. Det gör dock inte vad som helst acceptabelt utan man ska nog ta tillvara på sina erfarenheter (bra eller dåliga) för att själv kunna bli en bättre människa.

 

Källförteckning
¹ Power Point Människosyn från lektion
²Power Point Människosyn från lektion
³Power Point Människosyn från lektion
⁴Egen kunskap
⁵Broschyr från arbetsplats

Jaha... Då har vi varit och tittat på valpar i helgen och umgåtts med svärföräldrarna. Igår drack vi till och med lite vin och ett tag där blev jag lullig. Så jävla lättpåverkad. Men jag förstår inte längre grejen med att supa. Man blir bara trött eller odräglig. Hur som helst, så bli man någon annan än sig själv. Och även om man blir en rolig person, så är det ju fortfarande inte du, om du inte var rolig redan innan. Närru. Jag kan knappt förstå vilken partyprisse jag själv varit en gång i tiden, eller varför.

 

För att "känna", kanske. Gemenskap. Fylla. Eller kanske just känna ingenting.

 

Jag har tänkt länge och väl på utseendefixering. Jag har kommit fram till att det inte finns någon mer utseendefixerad person än jag. Den fixeringen är dock enbart riktad till mig själv. Jag är lite fascinerad av hur man från den ena dagen till den andra kan tycka att man ser ok ut, för att i nästa sekund bara avsky det man ser. Tycka att den fula jäveln som står där är fan inte jag. 

 

Jag hatar att gå genom folkmassor och skämmas över mig själv. Tänker att alla spyr efter att jag gått förbi. Pratar om mig resten av dagen som den där "äckliga jäveln som gick förbi där och då". Jobbigt speciellt när jag  inte tycker så om mig själv, för det mesta. Men det är då man ska komma ihåg att man inte är andras känslor, och man är inte sina egna känslor heller. Kom ihåg det...

 

 

Och så har jag prestationsångest som fan. Jag har haft tre stora skolarbeten som skulle varit klara i torsdags. Men istället har jag suttit och spelat angry birds. Jävla fågel! Vilket slöseri med liv egentligen, att sitta som i psykos och kunna köra samma bana i en timme för att man ska ha sina tre jävla stjärnor liksom. Tänk vad mycket man hade kunnat uträtta på den tiden som hade haft en mening. Men men... Ska man tänka så hela tiden så blir man väl dum i huvudet för det istället.

 

Vi ska ha den där hundvalpen. En liten amstaff-flicka. Svärmor är inte glad. Alla jävla rykten och fördomar om dessa stackars hundar som egentligen är så goa och snälla. Vi har läst på ordentligt och det finns nog ingenstans där man inte påpekar vilken bra familjehund det är. Amstaff är den sista rasen du ska skaffa om du vill ha en vakthund. Så det ska nog gå att ändra på dessa förutfattade meningar. Det ska bli brukshundsklubb och framförallt en anledning att komma ut och göra något. Jag vet att det kommer funka. För jag behöver någon att slösa kärlek på och som får mig att tänka på något annat än bara mig själv.

 

Så, nu har gråten i halsen lagt sig så jag lugnt kan dela med mig av min upplevelse hos mamma i helgen. Till att börja med kändes det så jävla bra att kunna närvara på åtminstone en av mina systrars student. Frisk, nykter och under normala omständigheter. Jag är så glad för hennes skull och att allt blev så lyckat med plakat, släktingar och familj, vänner, åka flak, firandet hemma och party på kvällen. Jag önskar alltid mina systrar det bästa i allt.

 

Jag ska dock inte neka... Inte det att jag på något sätt var avundsjuk eller inte glädjes helt åt att det var lycka för henne. Det var bara oundvikligt för mina studentminnen att tränga sig på. Jag fick min studentmössa betalad av min lärare/mentor på gymnasiet för annars hade jag inte haft någon. De som dök upp på min student var min barndomsvän och tre av hennes vänner som inte hade kommit, om inte hon kom. Jag fick två gossedjur runt min hals. Den jag hade att springa ut till efter talet var min lärare/mentor. Så när jag var närvarande på min systers och såg hur engagerade folk verkade ha varit så kändes det pinsamt. Jag som tyckte att min student var så stor då, för att någon närvarade överhuvudtaget, var egentligen bara en liten lort på kartan jämfört med hur det borde varit.

 

Jaja... Det man inte har själv att glädjas över, det får man glädjas över att det inte fattas hos andra.

 

Det var jobbigt att åka idag. Jag kände att jag hade så mycket mer att prata med mamma om. Så mycket mer att göra med henne. Och vi skulle ju köra häst-och-vagn. Det är första gången på nästan 3 år som jag är med min familj, men det är första gången på nästan 15 år som jag är med min mamma på riktigt. Som mamma är riktigt närvarande i här:et och nu:et. Första gången på nästan 15 år som man får riktig respons när man pratar med henne och man verkligen känner att hon är engagerad i att man är där. 

 

Det kändes skönt att höra mamma säga att Hasse drog ner oss allihop. För det gjorde han. Och det är klart att man aldrig önskar att någon dör (må han vila i frid) och det låter kanske hemskt, men det kom mycket gott ur det. Det känns som mamma håller på att hitta tillbaka till sig själv och för mig känns det som mamma kommit tillbaka till OSS, fast ännu bättre. Kunde det passat bättre i samma veva med min drogfrihet? Inte han död nu, utan mammas engagemang.

 

Jag har egentligen inget som helst intresse för människor. Mitt motto sedan ett bra tag tillbaka är att ju fler människor man har att göra med, desto mer problem. Människan som art verkar ha ett sådant jävla behov av drama, skitsnack och bekräftelse. Undantaget är gamla människor (som jag jobbat med iaf). De har levt ett helt liv, är fulla av erfarenheter som gett dom insikten att det finns mer att bry sig om, än att engagera sig i andra människors liv. Det finns mer av glädje än skadeglädje. Inte alla, men de flesta. Så därför har jag inget intresse och inget behov av en massa vänner. Vänner för mig är folk som jag är beredd att ge mitt liv för, men när jag behöver någon som är beredd att ge sitt liv för mig så står jag helt ensam. 

 

Äkta människor finns där, oavsett vad man grälat om tidigare. Än så länge finner jag bara detta i min familj. Och familj är mer än bara blodsband, som min mamma sa idag. En familj är de man känner betyder så pass mycket, och har gjort så pass mycket, att de förtjänar att räknas som det. En familj accepterar en som man är, utan att ifrågasätta varför. En familj vet vem jag är, och jag behöver inte bevisa vem jag är.

 

Mer vill jag inte ha. Mer behöver jag inte.

Jag måste säga att det är helt otroligt hur stark tankens kraft är. Och inte minst hur otroligt mycket tankar påverkar hela ens syn på tillvaron, och därmed även upplevelser i vardagen. Ända sen jag hade mitt DBT-möte i måndags så har jag, på något sjukt sätt, bara liksom tagit kontroll över mina tankar, genom att liksom fokusera på det positiva. Jag vet inte hur jag lyckades, men jag tror min rädsla för att fastna där i min depression och aldrig någonsin igen komma ur, gav mig kraft att bara omvända min fokus.

 

Redan dag ett så bestämde jag mig för att jag fan inte ska vara något offer. Jag bestämde mig för att jag har precis lika mycket rätt att finnas till som alla andra. Jag har precis lika mycket relevanta erfarenheter att dela med mig av som någon annan. Om fan inte mer. Jag hänvisar till mitt första blogg-inlägg, som ändå bara är toppen på isberget.

 

Visst... Jag får fortfarande hjärtklappning när jag går genom folkmassor. Måste ha musik i öronen så jag slipper höra eventuella kommentarer om hur jag ser ut. Jag tar fortfarande på mig brillorna (ser jag inte världen, ser den inte mig) och får tunnelseende. Jag tittar ner i marken och hoppas att ingen hinner studera mig ingående medan jag mer eller mindre joggar förbi. Det är något jag måste göra något åt. Det är ingen livskvalité att känna att man måste gömma sig själv, för att sedan få panik om man inte kan det. Det är ingen livskvalité att ta omvägar dit man ska, bara för att slippa gå förbi ett gäng ungdomar.

 

 

Det positiva i allt detta, just nu, är att jag känner mig värdig. Och kompetent. Och jag får dela med mig av det. Och genom att leta efter positiv respons, och stänga ute alla eventuella tecken på att någon tänker något dåligt om mig, så ökar prestatonsförmågan. Och även om det är sjukt, och inte borde vara så, så har människor mer respekt för de som vågar ta sin plats. De osäkra och blyga hamnar i skymundan. Man räknar inte med dom på någon aspekt alls.

 

Kamratstödjan borde finnas överallt. Folk glömmer att utanförskap förekommer även i vuxenvärlden och att det enda som kanske behövs, för någon som inte vågar träda fram, är att kanske bli erbjuden möjligheten att göra det.

Hade DBT med min behandlare igår och berättade om min negativa tankeprocess som pågått ett bra tag nu. Vi var ganska överens om att ifall det fortsätter så här så kommer spiralen dra med mig ner. Tillslut kommer jag inte orka eller vilja någonting. Om man ständigt ser allt som ett misslyckande, eller om man bara letar efter tecken som bekräftar ens osäkerhet, och gör ens osäkerhet till fakta istället för oro, så kommer det sluta med att man flyr. Och ju mer man flyr, desto starkare blir känslorna av misslyckande och att man inte duger.

 

Så det är dags nu... Att bryta mitt tankemönster. Det är dags att inse att jag inte är mina tankar, och jag är inte mina negativa känslor. Jag är heller inte andra människors fördomar. Och detta gäller inte bara mig, utan alla där ute som känner samma som jag. För jag vet att jag inte är ensam.

 

Jag fick hemläxor i detta. Nyckeln till att börja se ett ljus i tillvaron är att tillämpa något varje dag som får en att känna sig kompetent. Jag fick en lista med långt över 100 förslag på vad det kan vara. Det kan vara till exempel att göra någon annan glad. Det kan vara att tänka tillbaka på roliga minnen. Ja, vad som helst som har en positiv utgång. I situationer där jag annars blir osäker och tillbakadragen ska jag istället kliva fram och ta min plats. Allt handlar i grund och botten om problemlösning. Uppstår ett problem; ta itu med det istället för att fly. Face the fear, and it will disappear.

 

Mycket snart har jag min chans att sätta detta i praktiken, för jag sitter redan på tåget till skolan. Jag är livrädd. Men ser ändå fram emot det. Jag är livrädd för att göra ett försök och misslyckas fatalt, vilket åter igen kommer bekräfta att min osäkerhet och min oro är ett faktum. Det är i en sån situation jag ska omvända ilska och frustration genom "tvärt-om"-betéende, och tänka snälla tankar istället... Ja, ni hör ju hur det låter.

 

När jag satt på tåget till skolan imorse så kom den där känslan igen som jag får när jag slås av att jag kommer bli gammal och dö. Känslan börjar i huvudet och går ner i magen genom bröstet. Pulsen ökar. Det känns som blodet försvinner ur huvudet. Paralysering och skräck. Och ångest. Jag vill inte bli gammal. Och jag vill inte dö.

 

Jag har slutat försöka förklara detta för andra människor eftersom jag nästan alltid möts av ett ryck på axeln och något i stil med att det är långt kvar dit. Det är ju inte riktigt det det handlar om. Det handlar inte om tiden man har i livet, utan att det faktiskt ska ta slut. För mig. För dej. För allt och alla.

 

 

På tal om mening så börjar man ju fundera när man kommer till skolan och ska prata om olika perspektiv angående människosyn, och huruvida vi anser att "den fria viljan" finns påverkar vår människosyn och så även vårat bemötande av andra människor. Vi fick en artikel där man debatterade om detta och någonstans stod det att en del argument faller på att eftersom människan har ett tidsbegrepp, till skillnad från djuren, så är vi medvetna om vår egen död och det påverkar våra beslut under livets gång. På det sättet har man egentligen ingen fri vilja. 

 

Vissa vill mena på att man har en fri vilja, och när ett argument som att vi inte väljer att bli sjuka kommer på tal, så vill man säga att vi väljer hur vi ska hantera vår sjukdom. Detta känns helt befängt. Skulle jag välja att dra nytta av min sjukdom då eller? Och hur skulle jag göra detta? Förutom att bli empatisk och kunna förstå andra människor som är sjuka?

 

Jag vill säga att alla människor är ansvariga för sina handlingar och att de handlingar man väljer kan antingen skada eller göra gott. Men i slutändan har man ingen fri vilja för antingen är konsekvenserna av våra handlingar för stora eller så finns det fysiska begränsningar för vad man klarar av. Konsekvenser av handlande kan bero på lagar, sociala normer osv. Fysiska begränsningar kan handla om att jag kanske vill bli världskänd. Världens bästa aktris. Eller artist. Men har jag inte förmågan att varken sjunga eller skådespela så spelar det ingen roll hur mycket jag åtrår detta. Jag har det inte i mig och därför är det omöjligt. Och därför har jag ingen fri vilja.

Idag fick jag känna på igen hur skönt det faktiskt är att få prata med någon. Någon som inte känner till något om ens tidigare liv. Så sent som i måndags när jag hade avslutningssamtal med min terapeut så pratade vi om min frustration över människors eventuella syn på mig. Inte det att folk inte vet vad jag varit med och på så vis kan tycka synd om mig. Det är ingen ömkan jag är ute efter. Grejen är den att när man flyttar till en ny ort för att börja ett nytt liv så känner folk inte mer än det dom ser här och nu. Dom gör vissa antaganden om hur man är som person som kanske inte stämmer överens med vem man faktiskt är.

 

 

Så även om jag inte blottade hela mig själv (för det skulle inte vara till min fördel utan istället skapa fördomar och negativa förväntningar på mig som lätt skulle sluta i någon självuppfyllande profetia) så kändes det ändå som att jag fick igenom ett budskap som åtminstone tog bort en eventuell bild av att jag skulle haft det lätt.

 

Och varför är det så viktigt för mig att folk inte tror jag haft det lätt? För att i den världen jag växt upp och levt narrar man medelsvenssons, där pappa står för kreditkortet och mamma tvättar dina kläder. Sådana människor är i allmänhet jävligt ignoranta och egocentriska. Dom lever skyddade och behöver aldrig smaka på konsekvenserna av sitt eget handlande och har därför oftast inte någon självkritik.

 

Sådana människor har alltid tryckt ner mig. Trycker ner andra. Trycker fortfarande ner mig idag. Ser ner på människor som står utanför samhällets medelklass som att de vore något virus. Dom har fördomar. Och jag vill aldrig, någonsin, i hela mitt liv bli beblandad med sådana på någon nivå överhuvudtaget.

Så vad har det förflutna för mening i nutiden? Det är så många som vill vifta av sig det som varit, och mena på att det som varit det har varit. Man måste gå vidare. Tiden läker alla sår. Man ska inte älta.

 

Jag kan säga att älta är det enda som hjälper en komma över tunga trauman. Annars hade man inte gått i terapi. Det är bara genom att älta och ställa sig frågan "varför jag?" som gör att man tillslut kan få svar. Problemet ligger i vem man ska älta hos. Vem som har styrkan, modet och välviljan att lyssna. Och tid. För det tar många år. Och ändå så kommer man aldrig riktigt över det.

 

Det förflutna formar oss som människor. Hur vi bemöter andra i framtiden. Tiden läker kanske såren. Men ärren finns där för alltid.

 

 

 

 

 

Men det är detta som är nyckelfaktorn. Utan detta hade jag inte fixat all terapi. Jag hade inte fixat att plugga. Inte fixat att jobba. Inte fixat att äta. Kliva ur sängen. Sova. Fungera som människa. Vara social. Existera. Utan detta hade jag brytit mot mitt straff inom en månad och istället suttit i fängelse.

 

 

Detta är bara de konkreta konsekvenserna. De som ligger under ytan är desto fler. Bortsett från ärren på mina armar och ben, som aldrig kommer försvinna, som alla kan se. De i själen är tunga att bära på. Inget jag kan prata om med vem som helst. Inte utan att göra folk obekväma och då riskera att ingen vill prata med mig.

 

Det är ett trauma bara det... Att behöva låtsas varje dag att man inget vet. Att man är lyckligt ovetandes om alla svårigheter. Att lyssna på andra som haft det svårt och låtsas att man låtsas förstå. Utan att säga något själv.