ToGrowYouGottaChange

Känner att det är dags att uppdatera. Kan säga att det är mycket som har hänt. Och det är på det positiva planet. På alla aspekter faktiskt.

 

Så... Till att börja med har vi skaffat valp. Hon är amstaff och 9 veckor gammal. Vi hämtade henne i lördags, vilket innebär att vi inte haft henne en vecka ens. Hon är ett riktigt energiknippe och ett riktigt charmtroll. Det är visserligen alla valpar, och precis som man känner med alla bebisdjur så är hon den mest unika jag haft i min ägo. Hon är chippad som Doris. Vi sa att hon får heta det tills, och om, vi kommer på något annat. Men vi känner mer och mer att hon är en Doris.

 

Hon spurtar genom rummen då och då, är mycket bra på att underhålla sig själv genom att bråka med kvasten och brottas med tofflor, men för det mesta sover hon vid våra fötter. Dit vi går, dit följer hon med. Går vi in i duschen tillsammans, så sitter hon utanför och ylar. Svarar man genom att yla tillbaka, så slutar hon efter ett par gånger. Hon älskar mat! Och det är sin egen mat hon älskar. Vår mat bryr hon sig inte om och jag tackar GUD för att slippa en tiggande hund. Det är kanske gulligt när dom är små, men enligt min erfarenhet är det inte alls lika gulligt när vuxen vovve stirrar på en genom måltiderna och snappar åt sig maten så fort man vänder ryggen till. Så, så länge hon gillar sitt torrfoder så är det vad hon får. Dumt att få vovve att vilja ha mer än dom behöver genom att ge dom mat som ändå är olämplig. Något som i slutändan förkortar deras liv. Och om inte deras liv, så försämrar deras hälsa. 

 

Det är vad jag tycker iallafall...

 

Första natten varken kissade eller bajsade hon i rummet. Det väntade hon med tills precis innan hon skulle ut på morgonen. Det är hennes grej har vi märkt, att hålla sig tills vi kommer in igen eller göra det precis innan vi går ut. Bajsa säger hon däremot till om. Jävligt duktigt för att va så liten.
Första dagen, alltså dagen efter hon kom, så följde hon med på en lång tåg- och bussresa med mig och Simon  in till Helsingborg och hämta medicin. Hon tog det som en riktig champ. Varken gnydde eller klängde. Bara sov. Hon gick i koppel som om hon aldrig gjort något annat. 
Dag två, vilket var igår, så både kissade och bajsade hon så fort vi kom ut på morgonen. En valp som håller sig hela natten. Det ni! Det gäller däremot att inte vänta en sekund, utan när klockan ringer är det bara att dra på sig byxor och tröja, ta henne under armen och gå raka vägen ut. Från eftermiddag till kväll var vi ute med henne nästan hela tiden. Vi kastade pinne och efter tre kast så började hon komma tillbaka med den. Hon är så jävla smart! Man ser det när hon tittar en i ögonen. Ljuset är tänt, OCH det är någon hemma.
Dag fyra, det vill säga idag, hade hon också hållt sig hela natten. Gjorde både nr ett och och två när vi kom ut. Jag gav henne frukost och gick ut med henne efter 15 minuter igen. Då bajsade hon ännu en gång. Imorse var jag tvungen att tillrättavisa henne då hon bet i mina fötter och drog i byxorna. Det gjorde ont. Så jag tog "mammagrepp" på henne, så som tikar gör när de tillrättvisar sina valpar. Man tar ett grepp om sidan på strupen och tvingar henne ner på sidan tills hon ger upp. Det gillade hon inte. Men hon gav upp och hon slutade direkt att ge sig på fötterna. På eftermiddagen, efter att jag kom hem från skolan, har vi varit ute med henne på gräsplätten och övat på kom och sitt. Det tog ta mig fan inte mer än tre försök så fattade hon att hon skulle sitta för att få sin godis. 9 veckor!? Kan ni hajja!? Det behövs inga valpkurser här inte! 

 

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag behövde något som fick mig att tänka på något annat än mig själv. Jag kan säga att det är precis vad detta har resulterat i. Doris frambringar leenden hos nästan alla som går förbi. Detta resulterar i att många trevliga människor träder fram och pratar med en. Helt plötsligt så interagerar man med samhället och man känner att man är en del av det. På den här korta tiden har jag fått, svart på vitt, att alla människor inte är ute efter att göra mig illa på ett eller annat sätt. Faktum är att det finns mer trevliga människor än onda människor. Det är bara det att de onda framträder och fångar ens uppmärksamhet på ett sätt som gör att det känns som hela världen är som dom. För dom goda människorna är dom som inget säger och inget gör. Därför märker man dom inte, för dom påverkar en inte. Genom att ha hund så har dom däremot en anledning att göra det.

 

Jag vet dock att detta inte kommer att vara för evigt. Jag vet att nackdelar med amstaff är andra människors fördomar. När hon är vuxen, och i andras ögon inte lika gullig längre, så kommer dom dra till sig sina hundar och gå omvägar för att undvika henne. Många kommer se henne som en mördarmaskin som är ute efter att äta allt och alla hon ser. Men fram tills dess har hon ändå bevisat för mig det jag behövde få veta för att inte helt ge upp hoppet om mänskligheten och därmed isolera mig från allt och alla. Vilket skulle lett mig till ännu en nedåtgående spiral som gör livet värdelöst. Och även när hon blivit vuxen så kommer jag minnas den här lärdomen genom att bara ha henne här hos mig.

 

Hon är min bebis <3 Eller ja, vår bebis :) Men mest min :)