ToGrowYouGottaChange

 

Etik & Människans livsvillkor                                  Caroline Linderström                        

Människosyn

 

I den här uppgiften vill jag börja med att förvarna för att min generella människosyn inte alls är den bästa. Den är inte etisk på det sättet som andra tolkar vad etiskt innebär och den är heller inte politiskt korrekt. Jag vill förklara att jag har starka orsaker till att se negativt på mänskligheten i sin helhet utan att gå in på närmre detaljer kring varför. Jag hade väl kunnat försöka passa in i någon ”standardmall” för vad som räknas som ”etiskt rätt” att tycka om människor, men det hade inte varit jag. Det hade inte känts rätt och jag hade inte kunnat leva upp till det i verkliga livet. Jag föredrar alltså att ha en etik som min moral kan leva upp till.

 

Till att börja med så är allt individuellt. Hur en människa fungerar och varför den fungerar finns det aldrig en och samma förklaring till. Jag tänkte på det när vi pratade om de olika perspektiven på människosyn. Precis som någon i klassen sa, så finns det inte bara ett perspektiv som stämmer. Det är små bitar av varje perspektiv som stämmer in på orsaken till människors beteenden. Hos vissa individer stämmer det ena perspektivet in mer eller mindre än det andra. En egenskap som kanske formats hos mig på grund av miljö och omgivning (behaviorism) kanske en annan människa har tagit till sig på grund av återupprepande trauman under sin uppväxt (psykoanalys).¹ Sedan kan även två olika individer som har växt upp och levt under ungefär samma omständigheter, med samma möjligheter, ändå bli två helt olika människor med totalt olika egenskaper och syner på livet.

 

Därför kan man heller inte säga att man ska förstå andra människor genom att tänka på hur man själv skulle känna det, för det som är tungt för mig är kanske inte alls lika tungt för någon annan. Vad jag upplever som ett trauma kanske någon annan bara ser som en prövning. Det jag tolkar som intensiv smärta kanske någon annan tolkar som lite värk. Jag brukar säga att man därför inte kan tänka på andra som har det värre, och på så sätt uppskatta hur bra man har det. Jag kan inte jämföra det värsta jag varit med om i livet med vad någon annan har upplevt, för det värsta jag har varit med om är fortfarande det värsta för mig. Detta gäller även för andra människor. På det här sättet fungerar det, i alla fall för mig, att möta människor på olika nivåer med både ödmjukhet och empati utan jämföra, och istället relatera.

 

Det leder in mig på den fria viljan, som jag faktiskt relaterar lite till ondska. I min uppgift om den fria viljan så skrev jag att jag inte tror på någon fri vilja eftersom antingen konsekvenserna av ett handlande blir för stora (om du bryter mot sociala normer till exempel så blir du utfryst) eller så har vi fysiska begränsningar för vad vi klarar av (har jag ingen röst/utseende så blir jag inte nästa lady gaga hur mycket jag än önskar). Har man en fri vilja så kan den endast användas till att välja mellan de alternativ man har. Jag poängterade att detta dock inte påverkade mig i mitt bemötande med andra människor. Jag tror inte åsikter och erfarenheter gör det, så länge man har vett nog att inse skillnaden på sin egna tro och andras och att man kan respektera att alla tror och tycker olika.

 

När det gäller den fria viljan så känns det så lätt att kunna skylla på detta, istället för att ta ansvar och förklara sina handlingar. Om någon behandlar någon annan illa, utan anledning, så känns ”den fria viljan” som något man skulle kunna försvara sin handling med. Föräldrar som låter sina tonåringar ränna ute på nätterna och beter sig illa i skolan, skulle lätt kunna skylla ifrån sitt ansvar på ”den fria viljan”. Därför känns det humanistiska perspektivet lite motsägelsefullt för mig, när det syftar på den fria viljan samtidigt som människor ändå är ansvariga för sina handlingar.² Dessutom känns det ofta som att människor, som tror på att den fria viljan existerar, enbart syftar på sig själva. Att de själva har rätten att tycka, tänka och välja. Men när andra också tycker, tänker och väljer så krockar detta och skapar konflikter.

 

Detsamma gäller tron om att allt är förutbestämt (determinism). Tror man att allt är förutbestämt så är man heller inte ansvarig för sina handlingar.³ Då finns det heller ingen anledning att reflektera över sig själv och de val man gör, vilket måste leda till stora svårigheter att anpassa sig. Då kan man heller inte utvecklas. Jag tror ondska kan uppstå även till följd av det. Om ingen tar ansvar för vad de gör, och inget förändras, så blir ondska dessutom bestående.

 

Ondska leder in mig på den religiösa livsåskådningen. Det låter så himla fint. Och det hade säkert varit det om man verkligen hade levt upp till vad religion faktiskt förmedlar. Att man ska älska och respektera varandra. Vända andra kinden till. Älska sin nästa så som sig själv. Låta den med skuld kasta första stenen osv. Och det är bara Bibeln. Det finns andra religioner som, om man studerar dom mer noggrant, har ännu vackrare budskap som dessutom känns mer troliga. Särskilt Buddhism. Koranen, som är en tolkning av Bibeln och skriven av Muhammed, förmedlar också budskapen om fred, kärlek, mening med livet och liv efter döden.⁴ Men faktum är att det finns inget som skapat så mycket krig, konflikter, mord och fördomar som religion. När Bibeln i Sverige användes som lagbok så avrättade man folk på löpande band. Tänk bara när man avrättade kvinnor som anklagades för att vara häxor. Så enligt mig ligger den sanna ondskan i tron om att ens egna tro är den enda sanna. Och detta gäller alla aspekter i livet, inte bara religion. Jag tror alla människor har förmågan att vara onda, men inte att alla utövar det. Min erfarenhet är att ju mer övertygad man är om att ens egna tro och värderingar är de enda sanna, desto svårare är det att acceptera att andra människor tycker och tänker annorlunda.

 

Så om det finns en mening med livet så tror jag att den handlar om att acceptera andra så som man själv vill bli accepterad. Jag tror också att det är på det sättet man kan göra rätt, om det finns något som är rätt. Och finns det en mening med livet så finns det säkert en mening med döden. Meningen med döden kan i så fall vara att känna sig tillfreds med det liv man levt.

 

På mitt jobb satt jag i ett samtal med en dement kvinna som hade havlsidesförlamning till följd av stroke samt cancer i tjocktarmen. Hon har extrem dödsångest och gråter ofta och är orolig. Då jag vet att jag inte får ljuga, manipulera eller pracka på min egna tro så lämnar jag alltid utrymme till egen tolkning när jag försöker lugna någon. Jag sa till henne att döden är en resa vi ännu inte vet något om. Men precis som livet var en början på något nytt, så kan det kanske vara så att även i döden.

 

Jag läste även en broschyr där det stod att man kunde föreställa sig döden som att stå på en strand med sina nära och kära och vänta på en båt som ska ta en över havet. När man ger sig av, vinkandes till de som står kvar, så ser man hur de krymper och blir mindre tills man inte ser dom mer. Och just då, så ser man land på andra sidan.⁵

 

Jag tror att om man har självinsikt så blir det lättare att se andra i sin helhet. Det vill säga att det finns mer än ögat ser, att andra har känslor och orsaker till varför de agerar på vissa sätt. På det viset förstår jag att det är viktigt att ha en helhetssyn där man ser hela människan och alla omständigheter. Det gör dock inte vad som helst acceptabelt utan man ska nog ta tillvara på sina erfarenheter (bra eller dåliga) för att själv kunna bli en bättre människa.

 

Källförteckning
¹ Power Point Människosyn från lektion
²Power Point Människosyn från lektion
³Power Point Människosyn från lektion
⁴Egen kunskap
⁵Broschyr från arbetsplats