ToGrowYouGottaChange

Så, nu har gråten i halsen lagt sig så jag lugnt kan dela med mig av min upplevelse hos mamma i helgen. Till att börja med kändes det så jävla bra att kunna närvara på åtminstone en av mina systrars student. Frisk, nykter och under normala omständigheter. Jag är så glad för hennes skull och att allt blev så lyckat med plakat, släktingar och familj, vänner, åka flak, firandet hemma och party på kvällen. Jag önskar alltid mina systrar det bästa i allt.

 

Jag ska dock inte neka... Inte det att jag på något sätt var avundsjuk eller inte glädjes helt åt att det var lycka för henne. Det var bara oundvikligt för mina studentminnen att tränga sig på. Jag fick min studentmössa betalad av min lärare/mentor på gymnasiet för annars hade jag inte haft någon. De som dök upp på min student var min barndomsvän och tre av hennes vänner som inte hade kommit, om inte hon kom. Jag fick två gossedjur runt min hals. Den jag hade att springa ut till efter talet var min lärare/mentor. Så när jag var närvarande på min systers och såg hur engagerade folk verkade ha varit så kändes det pinsamt. Jag som tyckte att min student var så stor då, för att någon närvarade överhuvudtaget, var egentligen bara en liten lort på kartan jämfört med hur det borde varit.

 

Jaja... Det man inte har själv att glädjas över, det får man glädjas över att det inte fattas hos andra.

 

Det var jobbigt att åka idag. Jag kände att jag hade så mycket mer att prata med mamma om. Så mycket mer att göra med henne. Och vi skulle ju köra häst-och-vagn. Det är första gången på nästan 3 år som jag är med min familj, men det är första gången på nästan 15 år som jag är med min mamma på riktigt. Som mamma är riktigt närvarande i här:et och nu:et. Första gången på nästan 15 år som man får riktig respons när man pratar med henne och man verkligen känner att hon är engagerad i att man är där. 

 

Det kändes skönt att höra mamma säga att Hasse drog ner oss allihop. För det gjorde han. Och det är klart att man aldrig önskar att någon dör (må han vila i frid) och det låter kanske hemskt, men det kom mycket gott ur det. Det känns som mamma håller på att hitta tillbaka till sig själv och för mig känns det som mamma kommit tillbaka till OSS, fast ännu bättre. Kunde det passat bättre i samma veva med min drogfrihet? Inte han död nu, utan mammas engagemang.

 

Jag har egentligen inget som helst intresse för människor. Mitt motto sedan ett bra tag tillbaka är att ju fler människor man har att göra med, desto mer problem. Människan som art verkar ha ett sådant jävla behov av drama, skitsnack och bekräftelse. Undantaget är gamla människor (som jag jobbat med iaf). De har levt ett helt liv, är fulla av erfarenheter som gett dom insikten att det finns mer att bry sig om, än att engagera sig i andra människors liv. Det finns mer av glädje än skadeglädje. Inte alla, men de flesta. Så därför har jag inget intresse och inget behov av en massa vänner. Vänner för mig är folk som jag är beredd att ge mitt liv för, men när jag behöver någon som är beredd att ge sitt liv för mig så står jag helt ensam. 

 

Äkta människor finns där, oavsett vad man grälat om tidigare. Än så länge finner jag bara detta i min familj. Och familj är mer än bara blodsband, som min mamma sa idag. En familj är de man känner betyder så pass mycket, och har gjort så pass mycket, att de förtjänar att räknas som det. En familj accepterar en som man är, utan att ifrågasätta varför. En familj vet vem jag är, och jag behöver inte bevisa vem jag är.

 

Mer vill jag inte ha. Mer behöver jag inte.