ToGrowYouGottaChange

Jag tittar på mitt senaste inlägg, som inte är så trevligt, och jämför med nuet. Hur två ändar av sån kort tid kan ha så stor skillnad. Jag mådde verkligen piss där ett tag och det kändes som ett mörker utan slut, även fast jag visste att det inte var så. Jag var fullt medveten om att priset för min kamp var inom en arms räckhåll, men av någon anledning blir tiden alltid desto mer outhärdlig ju närmre målet man kommer.

 

Nu har jag mitt diplom, liksom. Jag är fan diplomerad undersköterska. Jag är nånting!  "Hej, jag heter Carro och jag är undersköterska". Det klingar bra i mitt huvud. Med ett eko av värdighet. Tack!

 

Jag har gjort om min praktik helt och hållet. Platsen jag kom till gav inte bara mitt avhopp mening. Det bekräftade också att jag gjorde rätt. Vissa grejer var inte bara nåt jag fick för mig eller förstorade upp för att vissa situationer kom åt mig personligt. Mitt agerande var relevant och förde mig till en mycket bättre plats som fick mig att växa som människa.

 

Visst... Jag älskar att vara inom äldreomsorgen. Jag känner att jag behövs där vare sig det är tacksamt eller inte. Brukare som medarbetare. Många äldre är deprimerade, eller söker uppmärksamhet och närhet på de mest konstiga sätt men det tar inte på mig. Snarare förstärker, för jag vet hur ensamheten känns och vad för desperata saker det kan driva en till.

 

Min praktikplats, där jag var med utvecklingsstörda flickor (Downs Syndrom, Asperger, Aperts mm), var på många sätt den totala motsatsen till äldreomsorgen. Man blev bemött med total kärlek (hittar inget bättre ord) redan från dag ett och det fanns inte en endaste skeptisk tanke mot mig. Från brukarna, menar jag då. Alla ville veta vem jag var, och alla ville visa vilka de var, vad de kunde och hur de bodde. Även om jag märkte att personalen var mer skeptisk, så fick de mig ändå att känna mig bekväm och välkommen.

 

Visserligen så är en första dag alltid en första dag. En första vecka är alltid en första vecka, till och med. Därför lyssnar jag inte på negativa känslor och tankar under den tiden... vad det än gäller. Ingen känner mig, jag känner ingen, ingen har något att utgå ifrån mer än vad man ser där och då. Huruvidare man sedan väljer att bedöma och agera utifrån det, är en helt annan (rätt så avgörande) sak.

 

Men inne på andra veckan, särskilt på tredje, var jag liksom självklar på något sätt. Jag blev inte ens behandlad som praktikant, utan snarare som medarbetare. En positiv känsla som jag var mer skeptisk emot än mina negativa. Jag har svårt att tro på positiva upplevelser och tvivlar alltid när jag får för mig att jag kanske duger. Ifall det skulle påvisa motsatsen... nån gång... typ. Men efter att rektorn hade halvtidsbedömning med min handledare över telefon så fick jag ett mejl. Där bekräftades precis allt som jag hade vågat hoppas på. Utan att ens ha besökt platsen var jag "perfekt för den inriktning jag hade valt" och de på arbetsplatsen "hade gärna haft mig som kollega".

 

Jag blev uppmanad av alla att söka vikariat. Så jag gjorde det. Och ska träffa chefen imorgon.

 

Fortsättning kommer...