ToGrowYouGottaChange

Helt plötsligt en kväll, då vi sitter tillsammans och gör ingenting men har lipat till och från i flera dagar över att han måste flytta, så kände jag plötsligt en intensiv rädsla över att stanna kvar själv. Destruktiv som jag lätt blir och har mycket svårt att ta kontroll över. Då kom det som en uppenbarelse; jag kan inte stanna kvar. Och det är inte jag som är problemet. 

Vi båda måste bort, för vad vi båda gjort är att börja umgås med "fel" människor. Jag sätter ordet inom citat för att det är inte människorna i sig som gör nåt fel mot oss. Det är vi som inte kan umgås med vissa typer av människor pga vår bakgrund och svagheter hos mig. Ett av dom är att säga nej. Till nästan vad som helst.

Vår nya planering, som vi redan börjat jobba på, är att flytta båda två. Ni skulle sett hur det såg ut när 10 hårda år rann av Simons ansikte när jag sa detta. Hur han nästan började lipa när jag sa att jag nu förstår att han hade inte kunnat ägna en minut åt att inte oroa sig för mig. För han känner mig och vet också att utan honom så kan jag bli gränslös. Så, precis som när vi lämnade Jönköping så måste vi upprepa detta. I Jönköping hann vi förlora allt, jag menar allt, innan vi fick hjälp. 

Vi hade allt då som vi har nu. Vi hade hund och marsvin, eget hem, Simon hade jobb och jag försökte plugga i den mån jag kunde. Sen var vi där. Med allt vad vi kunde få med oss i varsin resväska med tak över huvudet var vi än kunde få plats. Och hemlös, behöva göra mig av med allt som vi jobbat så hårt för att få tillbaka, det får inte hända igen för då skulle jag ge upp. Nåt man kan göra på mer än ett sätt.

Idag har jag mitt diplom och mina meriter, Simon har kommit in på högskola, just nu har vi 12 smågrisar (som snart blir 8, tack o lov) och våran amstaff som vi alltid velat ha. Vi har fortfarande vårat egna hem och det är dags att flytta innan allt är utom räddning.

Vi har redan skickat våra personuppgifter till en annan mottagning åt det hållet vi planerar att flytta och står redan i kö på några lägenheter och har pratat med hyresvärdar. Med stöd av min mamma och Simons föräldrar så räddar vi oss själva.

För vi förtjänar att ha det bra.