Sams. Bråk. Sams igen. Gap och skrik igen.

Jag förstår inte hur det har kunnat bli såhär. Jag orkar fan inte. I  vilket fall som helst så åkte jag kom hem ifrån mamma igår. Simon hade tänt doftljus och, i samma rum som har jag en julbelysning på, som går runt hela rummet och som man kan ställa in på olika combos osv på. Sen låg vi i sängen tillsammans, precis på samma sätt (minus doftljusen) samma dag jag skulle åka, och grät när jag förklarade för han att anledningen till att jag åker och anledningen till att jag vill separera, är för hans skull.
 
Vi låg, bara höll om varandra, lyssnade på låtar med texter jag vet är viktiga för honom, och när ´jag förklarade allt detta så höll han med och han förstod.
 
Idag skulle vi flytta in allt i det lilla rummet (vi har två men bor som i en etta) som innan det var gästrum/"komma bort från verkligheten´"-rum, men så uppenbarligen behövde han ett eget rum. Där ingen stör han och kom ihåg detta... knappt någon har varit här. Än mindre "hängt" här. Men när vi varit på mottagningen, som var stängd och får därför ingen meds förrän imorgon men skitsamma,  så bara tvärvänder han. Blir den där elaka människan som jag inte känner. Säger saker som att jag har tagit hans värdighet, jag har stulit den och enligt honom är detta nåt min mamma håller med om.
 
Då höll jag på att explodera. Att använda den enda familjemedlemmen jag har just nu, att få hjälp av och komma hem till, det är att gå lågt. Och han visste det. För såna är vi alla, att när vi är arga så vill vi få den andre att känna mer ilska och ta ut den på en mer än den andra gör. Fan.. 12 år... Och det ska sluta såhär. Vi gav han ett helt eget rum för hans egna frid och för att jag ska kunna ha ett liv (de få ggr någon hälsar på) eller springa ut och in med Doris, vår hund, hela dagarna utan att störa. Genom att ha sin arbetsplats i "tv-rummet" så har jag ingenstans att ta vägen om vi bråkar. Där jag kan få frid. Och vi vet ju att psykiskt störda människor inte bara är jobbiga gernom att existera och borde avrättas framför en massgrav eller något, vi behöver en plats att slappna av på.  Få andas, Vara. Meditera. Existera.
 
Nu är iaf hans skrivbord och hans bokhylla där inne. Även rumsavdelaren som jag älskar så mycket men får inte plats eftersom den säng, gjord på två tjocka madrasser och två ytterligare tunnare madrasser för det är ju så.... ´Vem vill sova bredvid någon man precis bråkat med?
 
Aja... återkommer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0