ToGrowYouGottaChange

Sitter här i sängen med en cigg i mungipan, hunden utsträckt på ena sidan och Simon vid skrivbordet framför mig. Här sitter jag och tänker jag på den där händelsen, och för er som läser för första gången; två män försökte våldta mig men tack vare Doris, vår hund, så både lever jag  då den sista försökte strypa mig från att skrika, men samtidigt har jag mig värdighet i behåll.

 

Tar våldtäcktsmän ens värdighet vid en fullbordad våldtäckt? Jag kan inte veta, men det känns så. Redan innnan den här händelsen hade jag tappat min tillit till människan. Och med det menar jag alla människor.

När jag gick min utbildning som undersköterska, så hade jag bara några månader innan det slutat med ett nästan 8 års beroende och ett 10 års missbruk. tror mig eller inte men till och med där är världen mansdominerad och de få kvinnor man stöter på är antingen nybörjare (som kom att bli beroende) eller veteraner. En sak hade vi alla gemensamt; vi var alla beroende av våra män. För män är droger mest business och brudarna, vars män (vilket var i princip alla) umgicks mest med varandra. Redan där och då var Simon och jag annorlunda. Vi ville inte umgås. Det hände då och då att man körde ett race (man är vaken tills allt är slut) men utöver det så umgicks vi nästa inte med några. förutom ett fåtal som faktiskt hellre pratade om döden än nåt trivialt som hur billiga dammsigarpåsar är på nätet.

Hur kommer det sig att man tillåter sig att stå i skuggan? Av vem som helst? Vad hände med "girlpower"?