Mörkret som måste ur mig - Paralyserande ångest
Generell ångest, som det så vackert heter
Är ångest jag benämner vid alla dess former
Syftandes på den paralyserande ångesten framförallt
Hurmöret svajar inte, som löven i vinden den en gång gjorde
Den är konstant, precis som depressionen min ångest skapar
På ytan färglös medan insidan är kaos
Så påträngande och överväldigande
Kan inte fly ifrån den, tvingas leva i den
Nära till hopplösa tårar hela tiden
För hur jag än resonerar så blir svaret alltid detsamma:
Nej, min existens och det som fyller den har ingen mening
Jag är meninglös
Önskar jag kunde släppa allt och bara försvinna
Men det finns alldeles för många alternativ
Alla med samma utgång som leder till evigheten
Vilken är minst smärtsam?
Men så kommer jag på att förslusten av min egen smärta
Skulle föda och göda smärta hos andra
Men ett helt förflutet har gått förlorat
Jag kan inte gå tillbaka och rädda nånting
Och det är bördan jag är dömd bära
Det väger tungt och jag orkar inte alltid hålla fast
Tappar mig själv successivt på vägen nånstans
Så nu är jag just det, inget annat än ett tomt skal
Med enbart ångest kvar att försöka fylla hålen i min själ med
Kärleken?
Den bevisade sedan länge att ondska och orättvisa alltid segrar
Därför betyder den lilla kärlek som finns till mig ingenting
Att kunna känna kärlek gentemot andra
Det är det som betyder nånting
Men människan har spottat och sparkat och trampat
Förstört min tillit, krossat mitt hopp och förintat min självkänsla
Det är så hatet tar över och dränerar en människa
Så jag känner hellre inget alls
Och vad drabbas värst om inte kärleken?
Inte är det ångesten i alla fall
Kommentarer
Trackback
