ToGrowYouGottaChange

Sitter och tänker på gårdagen och hur det fick mig att må. Börjar bli rädd att det är en känsla jag inte kan släppa, utan bli något jag gräver ner mig i tills jag tillslut hamnar i en depression jag inte kan ta mig ur. Känner att jag letar frenetiskt efter ett tankemönster som leder mig bort ifrån detta och som kan göra mig starkare. Som får mig att tro på mig själv igen.

 

 

Jag känner mig bara så jävla besviken på livet. För över ett år sen så var jag så jävla övertygad om att om jag bara kom bort från mitt eländiga liv, bestående av falska och störda människor, droger och hemlöshet så skulle allt bli så bra. Jag tänkte att bara vi får programmet och rätt kontaktnät så skulle vi bli oslagbara. Och till en början blev det ju så. Från det att vi började med medicineringen, tillsammans med alla behandlingsformer, så kände jag bara hur jag växte inombords. Och när jag började min utbildning så bara sköt mitt självförtroende igenom taket.

 

För första gången i mitt liv så kände jag verkligen "FAN vad jag är BRA!". Det var så jävla underbart å känna att jag var något. Jag visste liksom att det inte var långt kvar tills jag faktiskt hade en identitet. Något som definierade MIG. Något som var JAG och som jag kunde stå för.

 

Men så hände något på vägen. Något som inget gym, ingen medicin, ingen behandling eller någon lägenhet kan göra något åt: samhället. Och helt plötsligt blev jag varse om, igen, varför jag var som jag var innan jag gav mig in i virrvarret och dimman som drogvärlden består av.

 

Födomar. Bedömning. Kritik. Elaka kommentarer. Utfrysning. Nedtryckning. Diskriminering. Omoraliska människor. Alla hoppfulla förväntningar som bara krossas och trampas på när människor bedömer utifrån första intrycket.

 

Jag har alltid, i hela mitt liv, fått höra att jag ser dösne ut... Det räcker med att jag inte ler. Av de få jag nånsin kommit riktigt nära, har jag alltid fått höra att jag inte alls är vad de först trodde jag var. Dvs en riktig bitch. Och nu... Är det det första jag tänker när någon pratar i käften på mig, när ingen lyssnar på vad jag säger, när ingen tar reda på vad jag kan, när någon tar mig för givet... Att det är för att jag ser ut att vara något jag inte är. Och så börjar jag grubbla på hur jag ser ut, hur jag framstår. Och så blir jag övermedveten... Och osäker... Och vågar ingenting... Jag blir 12 år gammal igen... Och tappar hoppet om mänsklighetens godhet.

 

Om det finns någon där ute som lyssnar: sluta döma folk efter hur dom ser ut. Sluta ta för givet att människor är på ett visst sätt. Sluta tolka och spekulera, ta reda på fakta istället. 

Om det finns andra tjejer/killar där ute som känner att de inte kan leva upp till mer än vad som förväntas av dom, så tror jag mitt bästa råd är (och som jag själv jobbar på att kunna leva upp till) att alla har lika mycket rätt att få synas och höras som alla andra. Det finns ett citat som lyder "de dumdristiga är så fulla av sjävlförtroende medan de kloka är så fulla av tvivel". Det säger allt...