ToGrowYouGottaChange

Psykiatri är vad vi läser i skolan just nu. Det känns mest som att allt är en upprepning hela tiden, för i slutändan handlar allt om att bemöta människor på ett professionellt sätt oavsett om du läser psykologi, etik, specialpedagogik eller vård och omsorg. Det enda som skiftar egentligen är funktionsnedsättningen man möter. Just nu handlar det om tunga psykiska sjukdomar som bipolaritet (manodepression) och schizofreni, men även psykisk ohälsa överhuvudtaget.

 

Är det inte lite så, att när man läser om en massa psykiska sjukdomar (och kroppsliga med för den delen som i medicin) och dess symtom så frågar man sig om man inte har en släng av både det ena och det andra? Eller lite av allt?

 

Särskilt psykologin var påfrestande för mig, när vi pratade mycket om olika typer av depressioner, skadebeteende och ångestproblem. Man sitter där och har personlig erfarenhet i princip allt, men tiger. För sitt eget bästa. Det är inte många som vet att om man har en sjukdom, så har man oftast fler. Det finns inte bara ett typ av problem i en diagnos, utan ofta är det mycket som följer med. Precis som med kroppsliga sjukdomar där den ena sjukdomen leder till en annan. Som metastaser. Det vill säga en cancer som sprider sig. 

 

 

Mitt huvudproblem har alltid varit borderline. En känslomässig blödning som innefattar de mesta symtomen och även ska uppfylla kriterier som självskadebeteende, extrema humörsvängningar, maniskt beteende (som att städa, damma, putsa och skura till dödsdagar), självmedicinering (missbruk för att tala klartext) och destruktivt beteende. Som vissa får när de varit med om övergrepp. Jag trodde jag gjorde mitt jobb genom att sära på benen. På något sätt så kändes det som den enda kärlek och bekräftelse jag kunde få. Eller var värd. Efteråt kände jag mig smutsig. Ledsen. Ångerfull. Och jag ville inte träffa snubben igen. Någonsin. Och jag kände mig våldtagen. Varenda gång. Jag visade på alla sätt med mitt kroppsspråk att jag inte ville, men han gjorde det ändå. Vilket ledde till att jag kände mig sviken.

 

Sjukdom -> Handling -> Konsekvens -> Trauma -> Ytterligare sjukdom -> Handling =  Back on square one. Det jag har diagnos på är ADHD, autism och ångestproblematik. Jag skulle vilja säga att jag definitivt inte har ADHD. Jag har grym inlärningsförmåga, inga fokussårigheter och är definitivt inte överaktiv. Det skulle vara ADD i så fall. Autism har jag inte. De har baserat det på att jag har svårt att inse folks bakomliggande avsikter. Faktum är att jag har valt att tro på människors godhet. Fram till dagsläget ungefär. Så är det något jag varit så är det naiv. Inte autistisk. Ångestproblem är ett milt uttryck för det jag känner när det är som värst, och jag har alla sorter av det. Dödsångest, panikångest, prestationsångest, morgonångest, torgskräck och så den där helt oförutsägbara vad-fan-är-det-som-händer-ångest. Som drar ner en i en depressionssvacka och håller fast en där.

 

 

För att jag tagit mig därifrån. För att jag inte är samma människa idag som då. Jag har bearbetat mina trauman och nu behöver jag få dela med mig av dom. Särskilt när jag samtidigt går en utbildning som river upp mina livserfarenheter ständigt. Särskilt när jag går i DBT (beteendeterapi) där jag genom att titta bakåt, blir bättre framåt. Särskilt när jag arbetar och, framförallt då, har nytta av mina nya verktyg jag får genom DBT.

 

Förhoppningsvis når jag ut till någon ung flicka som själv inte mår bra. Eller någon som inte har mått bra. Förhoppningsvis får jag någon där ute att känna sig mindre ensam och kanske mera hoppfull om att det blir bättre. Kanske aldrig helt bra. Men bättre.