Ensam i mitt eget hem
Simon är hos sin mamma över helgen. När jag hörde att hon hade föreslagit det så tänkte jag att inte bara jag behöver vara ifred en stund, utan han behöver tid med sin familj. Vi har varit med varandra i över 10 år. Nu behöver han, precis som jag när jag åkte hem, tid med sin familj. Få känna sinnesro, slapna av och kunna planera.
Hans mamma ringde (pappa ännu mer) mig vid nåt tillfälle. Och eftersom jag hade högtalare i för att kunna spela musik så när man svarar, med högtalare, så låter det som att man har världens party.
Mummi... Om du vill bespara din son onödig oro... Säg inte sånt till han utan fråga mig först ist för att gissa.
Usch... Separationen tär på mig. Hans föräldrar förstår säkert inte vad jag faktiskt offrar för honom. Att inte ha sin bästa vän hos sig på morgonen. Sin terapeut när man lipar så man nästan går sönder.
Mummi... Du är som med Gizmo. Alldeles för överbeskyddande. Inte bra för varken vovve eller son. Glöm inte, att bara för vi separerar, att jag behöver Simon eller er mindre för det.
Jag älskar er och är så evigt tacksam för allt ni gjort och gör för Simon och förhoppningsvis har jag funnits i åtanke då.
Kommentarer
Trackback
