Tåg och medicin
Jaha där ser man. Nu kan man blogga från mobilen också. Det var ju smidigt. Mest för att ens inlägg antagligen inte blir så långa, men kanske mer personliga. Om nuet nu är att vara personlig.
För att tala om nuet så sitter jag på, ett ovanligt, tomt Öresundståg efter att ha missat ett, vad det känns som, långsamt Pågatåg. Nackdelen med att ta det snabba tåget är att jag har 40 minuter mindre på min att ta mig till mottagningen, vilket innebär att några få minuter avgör om jag kan ta bussen eller om jag får springa till sjukhuset. Hinner jag inte i tid så får jag inte min medicin. Ni vet, den där man får när man är fast ett beroende. Inte vilket beroende som helst och inte vilken substans som helst. Det känns nästan oseriöst att skriva om detta för man vet liksom att ingen ändå är intresserad och dom som vet sen innan bryr sig inte. Bortsett från en och annan.
Usch jag blir deppig bara av att skriva om det. Hur deppig kan man bli när man redan är deppig? Tror jag glömt ta mina dagsmediciner i minst ett par dagar, om jag ska vara ärlig.
På det så är vi fattiga också. Det hjälper när man måste åka till en annan kommun för att nån ska stå och titta på när man pissar innan nån ska stå och titta på när man tar sina mediciner också innan man åker hem igen. Trevligt va?
Sådär. Nästa Kristianstad. Lugn resa eller övning inför wasaloppet.
Över och ut.
Kommentarer
Trackback
