ToGrowYouGottaChange

Det är inget som berör mig egentligen. Det är när dom vänder sig mot min hund och gör höga läten som att skälla, vissla och yla, det är då jag blir förbannad. Men att föräldrar som sitter där och låter dom bete dig så, och försvarar det, det är beyond fucked up. Jag ska ge er två exempel. 

Det ena var så sent som igår. Kl var runt 21 och eftersom det allt som oftast lugnt inne i stan då så brukar jag passa på att träna Doris på torget. Jag kommer dit, börjar göra vändningar (menas att hunden vara i synk med dina rörelser, backar du så går den emot dej, går du emot hunden så backar den osv) men hinner knappt börja förrän tre eller fyra små barn börjar göra dessa högljudda läten. Det stör både min och Doris fokus, så jag stannar upp och vänder mig mot dom och frågar om dom vill att jag ska släppa hunden.

Ha i åtanke att Doris aldrig skulle göra någon illa. Det finns inget agg, bara stor kärlek till främlingar ochhon följer gärna sin hörsel om hon inte följer sin nos. 

Men precis när jag fått ungarna att sluta skrika efter min hund, så vänder sig deras mamma om och börjar skrika på mig. Dom är barn, tycker hon. Det skiter jag i, svarar jag. Jag skriker inte på dina barn, och dina barn ska inte skrika på min hund. Det slutar med att vi skriker i käften på varandra.

Vid det laget är jag så jävla arg att jag kunnat gå fram och ge henne en smäll. Men det som berör mig mest är hennes sätt att hantera situationen framför barnen och hur barnen kommer ta efter hennes beteende.

Ett annat exempel är när jag varit på en promenad med Doris och genar över gården på baksidan. Där står två mammor i långa slöjor, tror det heter hijab, och runt dom är det säkert 10 barn i olika åldrar. Dom äldre börjar lära känna Doris nu, så dom skingrar sig och står stilla. Men precis när jag går förbi mammorna, med småbarnen omkring sig, så är det en liten pojke som helt plötsligt bara vrålar rakt ut, så Doris blir rädd.

Doris har den rastypiska nyfikenheten, så allt som skrämmer henne vill hon undersöka. Ett skrik på det sätter både skrämmer och hetsar upp henne. 

Jag tvärstannar, vänder mig om och lossar flexikopplet, varpå Doris rusar mot pojken och precis innan hon når fram så låser jag henne. Då vänder mamman sig om och frågar hur jag kan göra så. Skrämma ett litet barn. När jag svarar att han skrämde min hund så fortsätter hon att försvara. Han är ju bara ett litet barn. Jag svarar att min hund är ett litet barn med känslor hon också. 

Ni skulle sett den minen när hon inte hade några argument kvar. Sen dess är det inga barn ute på gården som skriker när vi går förbi, utan en del har faktiskt till och med frågat vad hon heter.

Man ser klart och tydligt problemet här. Föräldrar som försvarar sina barn trots att dom beter sig helt vanvettigt. Jag hade samma problem när jag blev mobbad i grundskolan. Oavsett om det var nån i min familj som ringde, eller läraren, så togs ungarna i försvar. Och när jag säger mobbning så menar jag det också. Utfrysning, hånad, slagen och saker från marken som man kastade på mig. Jag fick dispans tillslut genom att inte behöva gå ut på rasterna eller följa med till matsalen.

Jag är inte rasist. En gång i tiden (eftersom jag inte orkar umgås med folk längre) så var en av mina bästa vänner adopterad från Colombia. Men mönstret är klart och tydligt här. Mer än så säger jag inte. Jag tillägger bara att gud nåde mina barn om dom gjorde andra illa eller betedde sig olämpligt.