Tankar om livet

Livet känns meningslöst. Jag har en medicin som är den enda anledningen till att jag orkar kliva ur sängen. Varje dag ska jag åka in till Kristianstad och hämta en annan medicin jag inte klarar mig utan. Utan den får jag en avtändning som liknar influensa och som tar upp till 3 månader att komma ur. Mitt liv hänger på en skör tråd och har ingen annan mening än att ta en massa mediciner som ändå inte får mig att må bra. Hopplöshet.

Jag tänker aldrig jobba som undersköterska igen. Jag har varit anställd inom tre bemanningar som timanställd, alla verksamheter där har jag också varit månadsanställd. Ett inom hemtjänsten, ett inom LSS och ett nattjobb på demensboende. Alla dessa jobb, där jag älskade att få hjälpa våra äldre, men när kollegor ständigt ska kritisera en oavsett om allt som ska va gjort blir gjort, ofta bättre än någon annan skulle gjort det. Då har det funnits kollegor som ställt mer krav. Enbart i syfte att få en att misslyckas eller få en att känna sig okompetent. På bara två år, som också är mina enda år i arbetslivet sedan jag utbildade mig till undersköterska. Åtta eller tio månader var jag månadsanställd  på en hemtjänst. Jag älskade att jobba. Ända tills jag kom dit och jobbade en hel förmiddag, trött och ledsen med två timmars sömn och bråk med sambon, tills chefen kallade in mig och frågade om jag tagit nåt. Då har alla mina kollegor gått ner dit och sagt att jag är frånvarande, inte mig själv, och upplevt mig som påtänd eller bakfull. Efter det blev jag anklagad för att ha tagit mediciner från de gamla. Min prestation och faktumet att jag var många äldres favorit då jag alltid gjorde lite extra utöver insatsen, spelade ingen roll. Inget beröm för det. Hade jag inte blivit sjukskriven där och då så hade jag aldrig kommit ur den depression som blev resultatet till följd av detta. Det knäckte mig nästan. Och ingen av de kollegor som kände extra för mig, och som jag känner extra för... Inte en enda skrev till mig efter det. Inte en enda. Så... Ut och arbeta igen?

Nej. Jag vill inte mer. Jag vill inte och jag orkar inte. Människor som ogillar en utan att veta vem man är. Människor som vill bli osams utan anledning. Människor som är otrevliga när man gör sitt jobb. Aldrig våra äldre... Bara kollegorna.

Avund 2015.. Eller? Jag förstår bara inte på vad. Varför vill inte alla istället göra likadant, istället för att ogilla en när man gjorde lite extra. 

Människor. Onda. Kritiserar. Hatar. Avskyr. Lägger sig i. Mobbar. Synar. 

Varför?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0