Nu sitter jag här tre fyra månader senare på en tågstation i väntant på tåget som ska ta mig till mamma. Dom skrev ut mig för andra gången på 3 månader idag för ett prov som visade fel, så istället för att vänta på verifieringen som kommer visa om jag rört något eller inte (vilket jag definitivt inte gjort) så skriver dom ut mig. Jag gick ju raka vägen till LARO och dom kommer anmäla dom för tjänstefel. Nu när jag gått igenom en avgiftning och i tre månader bott på gatan och kämpat arslet av mig för att inte sidomissbruka, då ska jag fan heller inte behöva ta konsekvenser för något jag inte gjort. Det ska bli kul när verifieringen visar rent, då kommer dom ångra att dom skrev ut mig innan dom ens fått svaren därifrån.

 

Så nu sitter jag på stationen i Hässleholm och väntar på tåget till Nyköping. Jag är hellre hos mamma en vecka, on safe grounds, så åker jag tillbaka ner och ser om dom fått svaren då. Annars får  väl vända på klacken och åka tillbaka upp dit igen. 

 

Återkommer med känslor och grubblerier i nästa inlägg för just nu är jag alldeles för besviken och jag vill inte uttrycka mig utifrån känslorna jag har just nu. Det kan bli fel då...

Det sitter inte bara i bröstet. Som när man har en sömnparalys och en varelse sitter på ditt bröst, så du knappt kan andas och ibland tror att lungorna ska kravera. Du kan nästan inte andas. Hjärtat slår hårt och fort och andetagen är så ytliga att man nästan hyperventilerar. 

 

Och det är bara i bröstet.

 

Den i magen är inte rolig heller. Det är som en kombination av fjärilar, som när man ser fram emot något, blandat med en känsla av att behöva gå på toa. En obehaglig och utmattande rastlöshet. Inga fjärilar som kittlar. Bara stör.

 

Och det är bara i magen.

 

Den i huvudet får en emellanåt att undra om man orkar stå ut lite till, eller om man ska hänga sig här och nu. En yrsel som till och från får en att tro att man ska svimma när som helst. Synen blir suddig emellanåt, eller så blixtrar det för ögonen, och det känns som att man ska falla ihop och spasma.

 

Det är bara i huvudet.

 

Sen har vi själen och känslorna. Varenda gång så blir man lika förvånad över att den kommer tillbaka, för den tiden man varit utan gör att man glömmer rätt fort att den existerar och faktiskt är en del av dej. Varenda gång jag är fri ifrån den så hoppas jag att det är för alltid den här gången. Att jag aldrig mer ska behöva känna något så obehagligt och outhärdligt igen.

 

Det är på dagen två veckor som ångestfri. Jag var nästan övertygad om att jag aldrig mer skulle behöva oroa mig, så det här överraskadade mig ordentligt. Och den kom när jag över telefon pratade med två av de bästa människorna jag träffat, särskilt i det livet jag levde innan. Jag vill inte säga att det beror på dom, eller att dom är orsaken. Jag tror att triggern låg i att dom har så mycket smärta inombords, båda två, och problemen dom har kan jag inte hjälpa dom med. Och som den högkänsliga människa jag är, som inte haft förmågan under året på gatan att kunna finnas där för dom som jag vet att dom har behövt, för jag själv varit så sjuk, så känner jag att vad är jag för fucking vän som nu är fullt funktionell och jag kan inte ens förmå mig att ringa upp dom igen. Jag har haft ångest som lamslagit mig, detta är ingenting jämfört med panikångest, och ändå blir jag lamslagen och känner mig så fucking ynklig.

 

Jag vill mer än vad jag kan. Vad fan gör jag??? Står ut. Tar min nattmedicin. Går och lägger mig och sover och hoppas det är borta imorgon.

Jag har gått på stesolid i en vecka nu och kan säga att det är många år sedan som jag var såhär ångestfri som jag är nu. Och framförallt har jag nog aldrig varit ångestfri såhär länge utom när jag har självmedicinerat med just bensodiazepiner. Jag är inte påverkad. Jag får alldeles för små mängder. Jag är bara fri. Så skrollade jag igenom min dagbok som jag skriver i för hand och hittade den här dikten som jag skrev i mars. Dvs i början på min behandling, och den påminde mig om hur ångest känns för man glömmer det rätt snabbt när man väl blivit kvitt den.

 

Du sitter som ett virus i min kropp

Styr mina impulser, finns inget stopp

Springer för mitt liv som ett gatulopp

Är det konstigt att kroppen vill ge opp

Ögon rinner, på kinden inte torrt

Vill passa in men är nog fel sort

 

Får ofta ont i huvud och varenda muskel

Hör allt men bryr mig inte om så mycket

Tar till mig fördomar, vad alla än tycker

Känner mig som ett lås utan rätt nyckel

Måste börja om, nytt kapitel, nytt stycke

Bort från allt skitsnack och allt hyckel

 

Jag slår ihop händerna och ber till en högre makt 

Och talar högt som om någon hörde vad jag sagt

 

När jag läser den här dikten så tänker jag bara att såhär tänker jag aldrig må igen. Jag vågar inte säga att jag aldrig kommer ta droger igen för skulle jag ta ett återfall så har jag inte bara misslyckats, då har jag även ljugit för mig själv och andra som det löftet betyder mycket för. Men det är ingen väg jag tänker gå och vad som än sker så tänker jag aldrig riskera att bli av med mina mediciner som får mig att slippa må sådär. Och för dom som inte vet, där jag hämtar mina mediciner lämnar man urinprov 2 ggr i veckan och skulle nåt prov visa på nån substans som krockar med nån av ens mediciner så tar dom bort det för en. Och det finns inget i världen som är värt det. Inte bara tack vare mediciner. Det handlar om självrespekt, det handlar om kärlek till sig själv och kärlek till dom som bryr sig om en. Det är dags att fatta att jag skadar andra genom att skada mig själv.

Det är spikat nu. Jag ska till ett stödboende i Kristianstand som heter Boendebasen. Förra gången jag bodde där så gick det inte alls bra. Efter två veckor knappt så blev vi utskickade tack vare att jag slarvade med medicinerna. Det var så vi hamnade på gatan andra gången på det året jag var hemlös. Men trots det så känns det bra och tryggt att komma dit.

 

Man låser in sina mediciner i ett skåp som är nere hos personalen. Man lämnar urinprov en gång i veckan. Och på en vecka kan man fula hur många ggr som helst eftersom det mesta sitter i upp till fyra dagar, men nu kommer jag pissa två gånger i veckan på laro med. Och skulle jag vara positiv så åker jag ut på gatan igen.

 

Allt blir bättre såhär. LARO i Kristianstad erbjuder ju också olika typer av stöd och behandling som jag kommer ta tillvara på. Och så har jag bestämt mig för att börja arbeta så jag kan börja betala av mina skulder. Försörjningsstöd är jag redan inskriven hos och där får jag 4000 i månaden utöver hyran för stället. 

 

Jag har mycket att se fram emot.

Det är så jag uttrycker mig när jag delar med mig av någon substans. Jag hjälper den personen. Likadant när jag ber om en substans. Kan du hjälpa mig? Och oavsett vilken substans det är så refererar man till den som att "känna" något. Antingen får man frågan: kändes det något. Eller så säger man att det man fick var bra för att man "känner" något.

 

Jag tycker detta talar ganska mycket för sig självt. Att man gått på droger så länge att utan droger så känner man inte något. Användandet av substanser har liksom satt en ribba för huruvida man känner något, och utan dom så finns det ingen naturligt sätt att känna något på.

 

För det är så mitt sug yttrar sig. Jag vill känna något utöver det jag redan känner. Det jag redan känner är ju oftast ångest av en eller annan grad, eftersom den är kronisk, och jag vill ha något som tar bort den känslan och ger mig tillfredställelse. 

 

Mitt sexliv är förstört pga mitt missbruk av droger i 17 år. Sex på något som får en att må bra är det bästa som finns, så sex utan droger ger ingenting. Det är något man mer eller mindre bara vill ha överstökat och är något jag offrar mig för, för den andres skull. 

 

Där ligger lite mina förhoppningar på stesoliden och att den ska fungera lika bra som sist jag hade den utskriven. Jag hoppas att jag ska bli den Carro jag egentligen är och mår som en normal människa gör när dom mår bra. Det är den enda jag vill. Blir det så, att den fungerar som jag vill, så har jag redan bestämt mig för att jag ska ut i arbetslivet och jobba, samtidigt som jag studerar till lastbilsförare. Jag är bara rädd för att den kanske inte har samma effekt den här gången, för sist jag hade den så hade jag mycket djupare problem med känslor, ångest, paranoja, psykos, och den här medicinen tog bort precis allt det och då ringde jag runt och började ta tag i sånt som skulle ta mig bort ifrån gatan. Men så ryckte dom medicinen för mig för att jag inte lyckades blir ren på rökat. Fy fan vad jag hatar att vara efterklok.

 

Men, kommer den här medicinen få mig att känna något? Kommer det bli någon stor skillnad nu när jag inte är lika djupt ner i skiten som förra gången? Det ska bli intressant, för blir jag av med ångest och fobier, som sist, så blir det en mirakelmedicin som gör att det inte finns några gränser för vad jag kommer att kunna uträtta med mitt liv.

 

Och isf, har jag en ljus framtid framför mig. Och jag grämer mig inte ens i att jag inte blir vuxen förrän nu, 34 år gammal, utan glädjs åt faktumet att jag inte spenderat hela livet på att inte komma någonstans.

 

Sen var det en gemensam vän som dog nu förra veckan. Han gick mycket på tjack för att orka jobba, så han hade väl en skyhög puls från både droger och arbete, så hans kropp pallade inte tillslut utan han fick en jättestroke och blev hjärndöd. Och det är ju den framtiden jag har också, om jag inte slutar nu. Jag har redan gjort saker jag inte ska göra. Varit ute och druckit alkohol, men jag har ändå stoppat det vid en viss gräns och sett till att komma hem i slutändan. Men jag ska inte hålla på med det heller, bara för att det är lagligt. Det är en drog oavsett och jag måste börja fatta det.

Jag kommer ihåg när jag skulle få LARO 2013. Jag tänkte att om jag bara får suboxone mot mitt opiatberoende så kommer allt lösa sig. Ack så fel jag hade. Jag trodde ångesten skulle bli mindre, men borde veta att jag bara skulle bli av med den ångesten som var relaterad till avtändningen på opiater. Inte ångesten i övrigt. Det slutade med att jag åter fick problem med humörsvängningar och depression. Jag vet nu att det är en vanlig bieffekt, dessutom, av just suboxone. Ändå måste jag ha den, för utan den finns det inte en chans att jag kan hålla mig ren. Det finns få grejer som är värre än att tända av på sub.

 

Så då var mitt opiatberoende löst, men ångesten fanns kvar. Något jag inte hade räknat med, och något som varit orsaken till alla mina återfall i sidomissbruk. Men så 2020 fick jag chansen att prova ha stesolid i min medicinska behandling också. Och helt plötsligt, ångestfri för första gången utan olagliga droger, lyckades jag med en massa saker jag annars har problem med då jag även har social fobi till och från som också gör att jag har jättesvårt att ringa telefonsamtal eller få något gjort alls. Jag kunde helt plötsligt fokusera, organisera och framförallt utföra mina planer. Det var som att någon med ADHD fick medikenet/ritalin/concerta. Helt plötsligt visste jag exakt vad jag skulle göra och i vilken ordning och jag gjorde det också.

 

Det som gjorde att jag blev av med stesoliden ganska snart igen var faktumet att jag var hemlös och umgicks med enbart missbrukare och jag vill inte avsäga mig mitt egna ansvar, det var ingen som tvingade mig att röka på och skjuta amfettamin, men det var få som inte uppmuntrade mig och jag behövde uppåt för att orka och neråt för att komma ner.

 

Nu ska jag få chansen igen och jag pratade med läkarn så sent som igår. Han bad mig hitta ett laro som kan ta emot mig efter att jag är klar med min behandling här på Ebba, som HVB-hemmet heter, som godkänner att man har stesolid utöver suboxone. Jag hittade ett i Norrköping, och det betyder att jag sätts på stesolid när som helst nu. Åh vad jag ser fram emot det. Att kunna tänka klart och tydligt, att våga ringa mina egna samtal, att slippa den jobbiga känslan av prestationsångest och ångest överhuvudtaget inför precis allt. Det betyder att jag kommer inte vara begränsad av mig själv och jag har så mycket planer som jag vill ta itu med och som bara ligger och väntar. Jag ska plugga till lastbilsförare om jag inte har någon spärrtid pga min dom till tre års skyddstillsyn för bilstöld. Isf kan jag fortfarande plugga teori och kanske lite andra oberoende kurser bara för att lära mig saker eller utöka kunskaper jag redan har.

 

Med stesolid kan jag få ett liv som jag VILL leva, som jag KAN leva, för jag har ingen ångest som begränsar mig. Äntligen kan saker och ting börja gå vägen för mig. Och framförallt, fy fan vad skönt det ska bli att slippa må dåligt mer eller mindre hela tiden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jaha. Då hade jag ledighet hem till min mamma i torsdags förra veckan. Meningen var att vi skulle spendera helgen ihop. Kanske få lite grejer packat och flyttat. Men framförallt bara vara med varandra. Mamma är viktigast i mitt liv och har alltid varit. Även om jag många gånger har behandlat både henne och mina syskon som att dom är allt annat än viktiga.

 

Jag landade i Nyköping och skulle ta bussen ut till Tystberga och tänkte att jag kunde vara hemma hos en killkompis under tiden. Där blev Carro onykter och då handlar hon inte rationellt. Därifrån åkte jag med en annan killkompis förbi systemet och långt ut i skogen och drack lite till. Vaknade dagen efter med den värsta migränen jag nånsin haft. Kunde liksom inte röra mig. Det enda som hjälper mot bakfylla är mer alkohol. Och när jag fick mer alkohol i kroppen tyckte jag det var jättesmart att köpa grejer.

 

Så jag tog ett återfall. Och det som hände var inte att jag mådde bra. Jag började få ångest för jag visste att jag skulle hem till min mamma och titta henne i ögonen med pupiller stora som tefat. Men när jag äntligen, efter mycket om och men, kom hem till Tystberga på lördagen och förväntade mig svordomar och avståndstagande, så slutade det med att vi satt och pratade i flera timmar om hur vi båda kände inför detta som nu hade hänt. Jag har alldeles för mycket respekt för min mamma för att ljuga om en sån här sak. Det slutade med att vi somnade skavfötters och jag fick ligga hos min mamma och känna mig sådär liten  och trygg som jag alltid gjort hos henne.

 

Och vad lärde jag mig? Att jag behöver inte droger för att må bra. Och jag ska inte dricka alkohol för jag blir helt vild och gränserna suddas ut. Men jag satt åtminstone med ett gäng härliga människor så sällskapet ångrar jag inte en sekund av. Jag ser fram emot att umgås utan att ta något själv. För jag vet att jag klarar det om jag bara ger fan i att kludda med mina mediciner.

Men det är väl det som är problemet. Du kan inte reflektera över hur dina egna handlingar påverkar andra människor. Varför skulle jag annars gå iväg gråtandes med bruden du knullat medan hon tröstade mig.

Jag förstår om jag har gjort ditt liv till ett helvete där nere. Jag hadedej på ett halster, av ren omtanke. Jag orkade inte få se dej få stryk mer och jag aldrig gjort något för att förtjäna att se dej få bli misshandlad. Men alla som var med och slog gjorde det använde mitt namn och menade på att det ni inte kunde göra mot mig som tjej fick Ronny ta. Ni visste att Ronny var så korkad. För ni känner honom och vet att han inte är Bright.  

Men ni var allt utom hans vänner. Vänner slår inte vänner pga deras brudar. Vänner uppmuntrar inte en kille göra slut för han är inte sig själv. Ibland är att vara sig själv kanske inte bra för en. Han hade aldrig så lite skulder som när jag var där.

Min moral var att aldrig låna helt helst. Men i nödfall men då måste man ha en bra deal och man slutar inte svara i luren för man inte kan hålla den delen. Och så länge pengar finns så köper man inget förrän skulden är betald.

Jag tror nog ni där fick en skev bild av mig för jag var psykotisk och kunde inte riktigt visa och stå för vem jag var. Och oftast när jag höll en deal så lät jag Ronny få cred för den. 

Jag ville verkligen ditt bästa Ronny. Och det var värt alla tjafs om pengar och vad det skulle användas till för jag vågar inte tänka på vad för skit du sitter i nu med brottsliga nätter och ditt sätt att krita här och var.

Men jag inser också att all skit jag fick stå för som egentligen aldrig berörde mig egentligen, men som jag varken ville eller tänkte sätta någon annan för, den är inte du värd för hade du uppskattat och sett vad jag offrat för dej så hade du inte hatar mig.

Mitt goda överstiger mina misstag precis som jag förlåt ditt misstag för din godhet överstiger det. Men nu har du som du vill ha det. Du kan skylla alla dina fel på mig och spela på offerkoftan om hur kuvad du var.

Har du berättad hur kuvad jag var? Hur jag var inte den Carro jag brukar. Försökte du få någon att förstå hur jag mådde i vårt hem som uteliggare och beroende av helt olika substanser men båda ville ha av det den andre var beroende också. Berätta du om min psykos och hur fittig du kunde va som mest när jag behövde din trygghet som mest?

Tvivlar på det. Du vinklar sanningen till din fördel i precis allt annat. Är det någon du är lojal emot så är det personen med påse.

Jag kan inte tala om vad ångest är för någon annan. Jag kan bara beskriva min egen, för jag tror att vad ångest innebär är individuellt och beror på vart den börjar någonstans. Vad ångest är, beror på varför man har den.

 

Man pratar om att ångest är tankar som orsakar känslor. Men jag, för min del, har en teori om att i vissa fall, som mig själv, så sitter det inte bara i tanken. Det sitter som en skada i hjärnan. Där, tror jag, skiljer sig en ångestattack från kronisk ångest. Jag har till exempel alltid ångest, vare sig jag är på bra eller dåligt humör. Jag har alla sorters ångest. Prestationsångest. Social ångest. Dödsångest. Ågren. Oro. Separationsångest. Panikångest. Och hur den utspelar sig beror på vilket känsloläge jag befinner mig i när jag har ångest.

 

Är jag på bra humör när jag har ångest så blir jag väldigt stirrig och virrar runt. Blir rastlös och har svårt att fokusera och sitta still. Jag tappar bort alla mina saker, vet inte vart jag är på väg, glömmer bort vad jag är på väg att göra mitt i att jag är på väg och ska utföra någonting. 

 

 

Sen har vi depressionsångesten. Den kommer ofta efter en "toppning". Jag liksom kraschlandar och hamnar i total förtvivlan. Jag tycker synd om mig själv, känner att livet är orättvist och undrar varför jag ska behöva känna av min jävla puls hela tiden och börjar tvivla på att jag kommer orka leva.

 

Efter det kommer vakuumet. Jag blir totalt likgiltig och blir totalt konsumerad av mörker och känner inget annat än ångest. Jag blir tvungen att stänga av mig helt och hållet för att orka leva och 100 procent av min tid här och nu går åt till att hantera detta. Det blir svårt att få kontakt med mig. Jag tycker inget är roligt och jag reagerar inte på nånting. Inga skämt får mig att skratta. Jag känner mig tom, vilsen och vet bara en sak. Jag måste härda ut den här dippen. Och jag blir alltid, varenda gång, lika rädd. Rädd att detta ska vara i veckor. Eller ännu värre, att jag fastnar här. Resten av livet. Detta har lyckligtvis inte hänt än utan jag lyckas alltid ta mig ur det tillslut, genom att bara uthärda. Mycket tid går åt till att vara uthärda och inte tillåta mig att flippa ur. Jag får inte flippa ur. Jag får inte tappa kontrollen. Detta är panikångest på hög nivå. Ingen såndär attack som går över efter några minuter, utan något som längst varade i ett och ett halvt år. Ja... nästan två år, med panikångest 24/7. Hur jag överlevde det vet jag fortfarande inte. En sån runda skulle jag aldrig orka med igen.

 

 

Det finns inget generellt svar på det, men jag vet att många undrar. Mina syskon är ett bra exempel. Mamma också. Främmande människor har frågat. Varför knarkar man? Vad får man ut på det? Och det finns nog lika många svar som det finns missbrukare eller beroende. Det verkar ju inte bero på hur har man växt upp eftersom jag träffat minst lika många med bra uppfostran som ändå söker sig dit. Det kan inte bero på bara dåligt mående för jag vet missbrukare som aldrig känt känslan ångest, ånger  eller så. Det kan inte vara socialt, för jag vet lika många som sitter själva och gärna drar sig undan när de pundar, likaväl som det finns dom som söker sig till gemenskapen.

 

Droger för samman samhällets riktiga one of a kinds och gör att man både träffar och blir vänner med de mest originella personerna. Tyvärr inte ofta i någon positiv mening, utan precis som jag träffat riktigt coola karaktärer så har jag nog mer stött på riktiga psykopater. Dom där som sätter standarden att oss pundare vill man inte ha med att göra för vi stjäl allt vi kommer åt och ljuger om precis allt även fast man inte behöver för så är det att vara manipulativ. Fast enligt mig så är det något som är manipulativt så är det sanningen. Lyckas man använda sanningen för att manipulera, då är man bra på det man gör. Inte bra som människa, eller cool eller grym, utan bra på det man gör som sagt.

 

Jag har pundat med de flesta sorters pundare. Om man nu vill kalla dom för en sort. Det finns de som tar droger mot smärta och deras missbruk börjar oftast med att vården skriver ut preparat mot smärta som dom blir beroende av och genom att vända sig till den svarta marknaden så utökas det med andra droger också. Det finns dom som tar droger för att orka med sina kriminella jobb. Antingen döva sig för att fixa att slå sönder människor eller ta nåt uppåt för ut och baxa, något som blir ett jobb och som dom vill kalla för jobb när det egentligen bara är brist på arbete eller något annat göra. Sen finns det dom som pundar bara för dom tycker om att göra det och har mer eller mindre fungerande liv vid sidan av drogerna. Till och med familjer, som oftast inte vet något. Och så har vi oss, med en tomhet inom oss som vi försöker fylla ut. Vi som inte riktigt passar in någonstans och genom drogerna finner vi en gemenskap där det är ok att vara annorlunda. Du ska vara annorlunda. Du blir en karaktär som man ser upp till om du är udda. 

 

 

 

 

 

Jag har dessutom en barndom som är grundad på mobbing och misshandel på alla nivåer och har alltid haft ett utanförskap. För det mesta självvalt utanförskap för redan på dagis kände jag energier från andra människor som inte mådde bra, vilket gjorde att jag inte kunde må bra i deras sällskap heller. Detta är ju såklart inte deras fel, men eftersom jag inte förstod detta då så har det resulterat i att jag mått dåligt i hela mitt liv och levt med en ångest som jag antagligen föddes med.

 

 

 

Idag finns inte slumpen för mig längre. All slump är där för att testa en och det är menat att man ska klara det. För jag är färdig med det hårda arbetet och har nu den erfarenhet jag behöver för att vara tillräckligt öppen och veta bättre, och därmed borde jag klara de prövningar som nu läggs framför mig och dom kommer leda till en personlig utveckling som aldrig kommer ta slut. Och det är något jag ser fram emot. Jag ser allt det lilla nu och jag ser hur allt hänger ihop.

 

Jag vill inte kalla detta gör Gud, för det är att begränsa något som är mycket större. Karma ingår i detta och när karman stiger in så måste man vara öppen för att det man får tillbaka kan vara så litet men så viktigt att man måste vara tillräckligt öppen och observant för att kunna se och märka när det jag ger börjar komma tillbaka.