Ångest
Jag har gått på stesolid i en vecka nu och kan säga att det är många år sedan som jag var såhär ångestfri som jag är nu. Och framförallt har jag nog aldrig varit ångestfri såhär länge utom när jag har självmedicinerat med just bensodiazepiner. Jag är inte påverkad. Jag får alldeles för små mängder. Jag är bara fri. Så skrollade jag igenom min dagbok som jag skriver i för hand och hittade den här dikten som jag skrev i mars. Dvs i början på min behandling, och den påminde mig om hur ångest känns för man glömmer det rätt snabbt när man väl blivit kvitt den.
Du sitter som ett virus i min kropp
Styr mina impulser, finns inget stopp
Springer för mitt liv som ett gatulopp
Är det konstigt att kroppen vill ge opp
Ögon rinner, på kinden inte torrt
Vill passa in men är nog fel sort
Får ofta ont i huvud och varenda muskel
Hör allt men bryr mig inte om så mycket
Tar till mig fördomar, vad alla än tycker
Känner mig som ett lås utan rätt nyckel
Måste börja om, nytt kapitel, nytt stycke
Bort från allt skitsnack och allt hyckel
Jag slår ihop händerna och ber till en högre makt
Och talar högt som om någon hörde vad jag sagt
När jag läser den här dikten så tänker jag bara att såhär tänker jag aldrig må igen. Jag vågar inte säga att jag aldrig kommer ta droger igen för skulle jag ta ett återfall så har jag inte bara misslyckats, då har jag även ljugit för mig själv och andra som det löftet betyder mycket för. Men det är ingen väg jag tänker gå och vad som än sker så tänker jag aldrig riskera att bli av med mina mediciner som får mig att slippa må sådär. Och för dom som inte vet, där jag hämtar mina mediciner lämnar man urinprov 2 ggr i veckan och skulle nåt prov visa på nån substans som krockar med nån av ens mediciner så tar dom bort det för en. Och det finns inget i världen som är värt det. Inte bara tack vare mediciner. Det handlar om självrespekt, det handlar om kärlek till sig själv och kärlek till dom som bryr sig om en. Det är dags att fatta att jag skadar andra genom att skada mig själv.
Kommentarer
Trackback
