ToGrowYouGottaChange

Det här är riktat till dom som tar åt sig. Jag skiter i vilket.

 

Människor som sitter och lipar över vilken stämpel omgivningen har satt på dom, skulle kanske ta och fundera på om det kan vara så att så länge man stämplar sig själv som något, så kommer alla andra att göra det också. Jag syftar i det här fallet först och främst på gamla missbrukare. Och för att göra saken rättvis, och därmed visa att jag vet vad jag snackar om, så börjar jag med mig själv innan jag kritiserar någon annan.

 

Jag flyttade ner till Skåne av en anledning; för att slippa! Slippa falska vänner. Slippa frestelser. Slippa rykten. Slippa våld. Slippa kriminalitet. Slippa hemlöshet. Slippa stämpeln... Som definierades av allt detta. Av alla. Jag sågs som en svag individ som inte var värd skiten under någons skor. Man kunde göra vad man ville mot mig och inte en jävel tänkte efter i två sekunder om det var rättvist. Och när jag tänker efter, utifrån vart jag är idag, så var det kanske inte så jävla konstigt heller. Jag hade ingen respekt för mig själv. Så varför skulle någon annan ha det? Så ser den bistra verkligheten ut. Det finns inte en jävel som tycker synd om en och det finns inte en jävel som sympatiserar med en annan människas svaghet. Så är det...

 

Så jag drog. Bort ifrån allt. För att börja om någonstans. Och den här gången göra mig själv rättvisa, framförallt. Det är en lång historia på rätt så kort tid, men så blev det. Jag bestämde mig för att här nere skulle ingen veta vem jag var eller vad jag gjorde innan jag kom ner hit. För det var inte relevant och det skulle inte gynna mig, eller någon annan, utan skulle bara ännu en gång vara avgörande för hur man bemötte mig, såg på mig eller tyckte om mig. Den här gången utgick jag ifrån att vara varken mer eller mindre än mig själv och nuet var det enda som hade någon betydel. Inget "fucked up barndom". Inget "våldtäktsoffer" (ja, s.k vänner från då har kallat mig för detta. Han dog ett år senare).

 

Det enda man vet om mig här nere är att jag har bott i Jönköping innan jag kom hit, att jag har Norrköpingsdialekt för jag har växt upp där, men att jag faktiskt är född i Kristianstad. Så för alla här nere har jag bara "kommit tillbaka hem". Vilket faktiskt är en lätt version av sanningen. 

 

Och gissa?

 

Jag har pluggat 1½ år och jobbat sedan i maj. Jag upplever att medan de i min klass och de på mitt jobb längtar hem efter den sociala gemenskapen dom har där, så vet jag att samma människor aldrig kan ana att det är just den sociala gemenskapen jag finner med dom där. Genom att respektera mig själv, inte utge mig för varken mer eller mindre än vad jag är, och genom att inte definiera mig som något jag inte vill att andra gör, så får jag just det! 

 

Det är kanske en klyscha, men du blir den bilden du skapar av dej själv i andras ögon. För många kanske detta låter som nåt jävla flumsnack, eller som att jag bara yrar... Men de som varit i min situation, eller liknande, dom fattar.

 

Så när jag läser alla fb-statusar från dessa "gamla missbrukare" (som dom kallar sig själva) och hur de öppet hetsar varandra sinsemellan om hur fega människor är som skriver anonyma, taskiga kommentarer på deras nya bloggar så tycker jag verkligen synd om dom. När det enda dom bloggar, och pratar om också för den delen, är hur länge dom varit rena, hur länge dom tänker vara rena, vad dom har missbrukat för substanser, vilka substanser inte, hur länge dom va missbrukare, hur mycket dom missbrukade, hur dom missbrukade och varför dom missbrukade. Faktum är att dessa människor fortfarande är missbrukare, eftersom dom definierar sig som det, och därför kommer dom fortsätta vara det tills dom gör något åt det själva. Om man reklamerar sin helt nya blogg på sin facebook, och man får en massa sjuka kommentarer, så är det ju inte svårt att lista ut var det kommer ifrån och därmed är det inte svårt att lista ut vad man behöver göra heller.

 

Man kan aldrig tala för andra, men jag kan säga att bland det första jag gjorde efter att ha kommit ner hit var att ta bort ALLA som jag visste aldrig någonsin kommer respektera mig, eller ändra sin syn på mig, vad jag än gör. Såna människor ska inte ha full insikt till ens liv. För det andra slutade jag göda folk med information om mig själv som ger dom en anledning att se ner på mig. Det räcker med att en del inte kommer tycka om en ändå (kemi stämmer inte alltid) man behöver inte ge dom en anledning också.

 

Jag har ingen som helst empati för människor längre som bäddar dåligt och klagar på hur dom ligger. Kom tillbaka när ni klättrat det högsta berget som finns: att förändra dej själv. Det krävs en hel del ransakning av sig själv, en hel del självkritik och mindre fokus på vad alla andra gör för fel.