Planen som skulle ha ruinerat oss

Det här inlägget ägnas åt vad som gör min Simon till min Simon. Och vad som antagligen gör att min respekt för honom aldrig kommer kunna sluta växa för honom.

Helt plötsligt en kväll, då vi sitter tillsammans och gör ingenting men har lipat till och från i flera dagar över att han måste flytta, så kände jag plötsligt en intensiv rädsla över att stanna kvar själv. Destruktiv som jag lätt blir och har mycket svårt att ta kontroll över. Då kom det som en uppenbarelse; jag kan inte stanna kvar. Och det är inte jag som är problemet. 

Vi båda måste bort, för vad vi båda gjort är att börja umgås med "fel" människor. Jag sätter ordet inom citat för att det är inte människorna i sig som gör nåt fel mot oss. Det är vi som inte kan umgås med vissa typer av människor pga vår bakgrund och svagheter hos mig. Ett av dom är att säga nej. Till nästan vad som helst.

Vår nya planering, som vi redan börjat jobba på, är att flytta båda två. Ni skulle sett hur det såg ut när 10 hårda år rann av Simons ansikte när jag sa detta. Hur han nästan började lipa när jag sa att jag nu förstår att han hade inte kunnat ägna en minut åt att inte oroa sig för mig. För han känner mig och vet också att utan honom så kan jag bli gränslös. Så, precis som när vi lämnade Jönköping så måste vi upprepa detta. I Jönköping hann vi förlora allt, jag menar allt, innan vi fick hjälp. 

Vi hade allt då som vi har nu. Vi hade hund och marsvin, eget hem, Simon hade jobb och jag försökte plugga i den mån jag kunde. Sen var vi där. Med allt vad vi kunde få med oss i varsin resväska med tak över huvudet var vi än kunde få plats. Och hemlös, behöva göra mig av med allt som vi jobbat så hårt för att få tillbaka, det får inte hända igen för då skulle jag ge upp. Nåt man kan göra på mer än ett sätt.

Idag har jag mitt diplom och mina meriter, Simon har kommit in på högskola, just nu har vi 12 smågrisar (som snart blir 8, tack o lov) och våran amstaff som vi alltid velat ha. Vi har fortfarande vårat egna hem och det är dags att flytta innan allt är utom räddning.

Vi har redan skickat våra personuppgifter till en annan mottagning åt det hållet vi planerar att flytta och står redan i kö på några lägenheter och har pratat med hyresvärdar. Med stöd av min mamma och Simons föräldrar så räddar vi oss själva.

För vi förtjänar att ha det bra. 


Ensam i mitt eget hem

Simon är hos sin mamma över helgen. När jag hörde att hon hade föreslagit det så tänkte jag att inte bara jag behöver vara ifred en stund, utan han  behöver tid med sin familj. Vi har varit med varandra i över 10 år. Nu behöver han, precis som jag när jag åkte hem, tid med sin familj. Få känna sinnesro, slapna av och kunna planera.

Hans mamma ringde (pappa ännu mer) mig vid nåt tillfälle. Och eftersom jag hade högtalare i för att kunna spela musik så när man svarar, med högtalare, så låter det som att man har världens party. 

Mummi... Om du vill bespara din son onödig oro... Säg inte sånt till han utan fråga mig först ist för att gissa.

Usch... Separationen tär på mig. Hans föräldrar förstår säkert inte vad jag faktiskt offrar för honom. Att inte ha sin bästa vän hos sig på morgonen. Sin terapeut när man lipar så man nästan går sönder.

Mummi... Du är som med Gizmo. Alldeles för överbeskyddande. Inte bra för varken vovve eller son. Glöm inte,  att bara för vi separerar, att jag behöver Simon eller er  mindre för det.

Jag älskar er och är så evigt tacksam för allt ni gjort och gör för Simon och förhoppningsvis har jag funnits i åtanke då.

Sams. Bråk. Sams igen. Gap och skrik igen.

Jag förstår inte hur det har kunnat bli såhär. Jag orkar fan inte. I  vilket fall som helst så åkte jag kom hem ifrån mamma igår. Simon hade tänt doftljus och, i samma rum som har jag en julbelysning på, som går runt hela rummet och som man kan ställa in på olika combos osv på. Sen låg vi i sängen tillsammans, precis på samma sätt (minus doftljusen) samma dag jag skulle åka, och grät när jag förklarade för han att anledningen till att jag åker och anledningen till att jag vill separera, är för hans skull.
 
Vi låg, bara höll om varandra, lyssnade på låtar med texter jag vet är viktiga för honom, och när ´jag förklarade allt detta så höll han med och han förstod.
 
Idag skulle vi flytta in allt i det lilla rummet (vi har två men bor som i en etta) som innan det var gästrum/"komma bort från verkligheten´"-rum, men så uppenbarligen behövde han ett eget rum. Där ingen stör han och kom ihåg detta... knappt någon har varit här. Än mindre "hängt" här. Men när vi varit på mottagningen, som var stängd och får därför ingen meds förrän imorgon men skitsamma,  så bara tvärvänder han. Blir den där elaka människan som jag inte känner. Säger saker som att jag har tagit hans värdighet, jag har stulit den och enligt honom är detta nåt min mamma håller med om.
 
Då höll jag på att explodera. Att använda den enda familjemedlemmen jag har just nu, att få hjälp av och komma hem till, det är att gå lågt. Och han visste det. För såna är vi alla, att när vi är arga så vill vi få den andre att känna mer ilska och ta ut den på en mer än den andra gör. Fan.. 12 år... Och det ska sluta såhär. Vi gav han ett helt eget rum för hans egna frid och för att jag ska kunna ha ett liv (de få ggr någon hälsar på) eller springa ut och in med Doris, vår hund, hela dagarna utan att störa. Genom att ha sin arbetsplats i "tv-rummet" så har jag ingenstans att ta vägen om vi bråkar. Där jag kan få frid. Och vi vet ju att psykiskt störda människor inte bara är jobbiga gernom att existera och borde avrättas framför en massgrav eller något, vi behöver en plats att slappna av på.  Få andas, Vara. Meditera. Existera.
 
Nu är iaf hans skrivbord och hans bokhylla där inne. Även rumsavdelaren som jag älskar så mycket men får inte plats eftersom den säng, gjord på två tjocka madrasser och två ytterligare tunnare madrasser för det är ju så.... ´Vem vill sova bredvid någon man precis bråkat med?
 
Aja... återkommer.

Man blir aldrig för gammal

För att finna tröst hos mamma. Så idag ska Doris och jag hem till min mamma som bor i nyköping. Det kommer bli problem med mottagningen. Jag har inte talat om nåt för dom, men vet att Simon (min älskade och skötsamma Simon) pratar med dom så dom förstår.

Jag är ju som sagt psykiskt störd. Manodepressiv. Deprimerad. Ledsen. Manisk. Ångestfylld. Ångerfull. Alla negativa ord man kan komma på om psykisk ohälsa. Det är för simons skull som jag åker hemifrån ett tag.

Separera

Okej... Så... Vi har inte gjort annat än bråka i flera veckor så för Simons sinnesro (den han inte har och som gör honom dum i huvud) som han behöver för att klara skolan. Pressen är för stor här hemma.

Jag gör så gott jag kan för att inte låta känslor som inte är konkreta avgöra mitt tycke men det är svårt. Han är så fruktansvärt elak mot mig just nu. Så fort vi försöker konversera så är det nån insult han bara måste lägga in.

Och jag, som alla vet är psykiskt störd och dum i huvudet, orkar inte. Jag är deprimerad och har ångest hela tiden. När jag inte är ute med hunden, eller duschar av skiten från slasket ute på henne, så sover jag. Ligger med telefonen. Sover. Ligger med telefonen. Sover.

Vi har gjort lilla rummet till, vad som skulle va ett gästrum, ett rum jag får va ifred i. Eller snarare kan låsa in mig i. Resten av lägenheten, min lägenhet, har han. För han betalar med sitt CSN. Så egentligen är den hans. Jag gjorde dock inte så när jag var den som jobbade och tjänade pengar. Jag köpte kläder för tusentals till han.

Men det är ju lätt att höra min sida av storyn. Så... Hans hade nog låtit annorlunda.
 


vad fan som är mitt problem egentligen

Nu har jag fått börja skriva om detta för typ femte gången, så jag börjar bli både frustrerad och tappa intresset. Men jag tänker skriva ändå. Jag behöver det. Andra behöver det. Vanligtvis har jag med en massa historier för att förklara vad som ledde upp till mina handlingar och tankarna kring det, men jag kommer hålla det kort nu. Och snälla... tänk på att det är MYCKET som har hänt för att det ska bli såhär.
 
Jag har fått nog. På riktigt. Så fort jag slutade med missbruket och började jobba, dvs när jag blev vuxen, så har människor behandlat mig illa på olika sätt och på mer än en arbetsplats har sättet som dom behandlade mig kunnat räknas som ren mobbing. Inom arbetet var det sällan någon som frågade mig nåt alls, utan man utgick från att jag inte kunde nånting och lät mig inte göra nånting. Diplomerad uska. Inget jag skryter om och framförallt inget jag vräker ur mig. Människor, särskilt kvinnor (vilket är ironiskt eftersom jag har en erfarenhet som gör att jag har mer gemensamt med äldre än de i min egen ålder) har behandlat mig illa. Och värst har det varit med muslimer. Det är tjejer som gaddar ihop sig snabbt kan jag säga. Inte alla. Men de flesta på just den arbetsplatsen.
 
Glöm inte: ordet muslim betyder att man underkastar sig Gud ochoch koranen. Det har alltså inget med nån klingande etnisk kritik, eller rasism, att göra som många gärna vill få det till men faktum är att det finns fler muslimer i Asien och Sydafrika

Tankar om livet

Livet känns meningslöst. Jag har en medicin som är den enda anledningen till att jag orkar kliva ur sängen. Varje dag ska jag åka in till Kristianstad och hämta en annan medicin jag inte klarar mig utan. Utan den får jag en avtändning som liknar influensa och som tar upp till 3 månader att komma ur. Mitt liv hänger på en skör tråd och har ingen annan mening än att ta en massa mediciner som ändå inte får mig att må bra. Hopplöshet.

Jag tänker aldrig jobba som undersköterska igen. Jag har varit anställd inom tre bemanningar som timanställd, alla verksamheter där har jag också varit månadsanställd. Ett inom hemtjänsten, ett inom LSS och ett nattjobb på demensboende. Alla dessa jobb, där jag älskade att få hjälpa våra äldre, men när kollegor ständigt ska kritisera en oavsett om allt som ska va gjort blir gjort, ofta bättre än någon annan skulle gjort det. Då har det funnits kollegor som ställt mer krav. Enbart i syfte att få en att misslyckas eller få en att känna sig okompetent. På bara två år, som också är mina enda år i arbetslivet sedan jag utbildade mig till undersköterska. Åtta eller tio månader var jag månadsanställd  på en hemtjänst. Jag älskade att jobba. Ända tills jag kom dit och jobbade en hel förmiddag, trött och ledsen med två timmars sömn och bråk med sambon, tills chefen kallade in mig och frågade om jag tagit nåt. Då har alla mina kollegor gått ner dit och sagt att jag är frånvarande, inte mig själv, och upplevt mig som påtänd eller bakfull. Efter det blev jag anklagad för att ha tagit mediciner från de gamla. Min prestation och faktumet att jag var många äldres favorit då jag alltid gjorde lite extra utöver insatsen, spelade ingen roll. Inget beröm för det. Hade jag inte blivit sjukskriven där och då så hade jag aldrig kommit ur den depression som blev resultatet till följd av detta. Det knäckte mig nästan. Och ingen av de kollegor som kände extra för mig, och som jag känner extra för... Inte en enda skrev till mig efter det. Inte en enda. Så... Ut och arbeta igen?

Nej. Jag vill inte mer. Jag vill inte och jag orkar inte. Människor som ogillar en utan att veta vem man är. Människor som vill bli osams utan anledning. Människor som är otrevliga när man gör sitt jobb. Aldrig våra äldre... Bara kollegorna.

Avund 2015.. Eller? Jag förstår bara inte på vad. Varför vill inte alla istället göra likadant, istället för att ogilla en när man gjorde lite extra. 

Människor. Onda. Kritiserar. Hatar. Avskyr. Lägger sig i. Mobbar. Synar. 

Varför?

En dikt om kärlek

OBS! Varning för stötande innehåll som kan verka provocerande för en del människor i tron om att min text skulle vara en uppmaning eller liknande. Detta är dock inte min mening utan jag skriver om min egna sanning, där jag riktar mig till människor som kan relatera eller människor som vill förstå.
 
 
Min räddare i nöden, med skinande blister, som lindrade min rädsla för döden
Den som hjälpte mig om kvällarna, att våga somna in till den sköna drömmen
Du gav mig det mod jag saknade och gav mig kraften jag jämt tömde
Jag tänker på dej hela tiden och saknar dej så
Jag har valt att inte prata med nån om detta, för ingen skulle förstå
 
Du var den jag ville vara med för du unnade mig känslan av välbehag
Du hade konsten att befria mig från mina trauman och trasiga minnen ett tag
Vad du skulle bli, den största rollen i mitt liv, och även om jag vill så kan jag inte förneka vad du gav 
Förbannelse för hur något jag älskade så mycket gjorde mig till sin största slav
 
Röster i mitt huvud? Eller folk som försökte väcka mig? Ett försök att ge mig dåligt samvete eller så?

De insåg inte att det var försent, för den värsta delen av mitt liv hade jag redan fått genomgå
Du krävde att alltid få va mig nära, en ständig jakt för jag blev dödens sjuk i frånvaro då
Folk tänker på feber för omfattningen är för stor gällande ett tillstånd bara du kunde bota mig ifrån
Jag dyrkade dej, varje gång du lättade på ondskan innuti mig, trots att du aldrig lät kärleken bestå
 
Men jag ska inte ljuga, för du har nog fått mig att lida mer än jag erkänner eller vet
Om inte mig så de som tillhör mina nära, bortglömda i den värld där jag levde och slet 
Oavsett vad andra sa så hade du min lojalitet, främsta egenskapen jag har men som alla alltid sett förbi

Men dina svek fick mig att fortsätta hålla dej kär, du var det enda som kunde hela min själ
Uppåt, neråt, piller, pulver, jag kan er alla och några bekanta utöver det
Jag har blivit analyserad, utan någon. slutsats och ältar ständigt om vad som egentligen är mitt problem
 
Men att det ens finns människor som gjort det medvetna valet att hata mig på grund av dej och endast dej, är verkligen beyond fucked up, för du är bara en av många sidoeffekter där ingen bryr sig om orsaken. Det är dej dom borde hata, inte mig.
 
Men dom som brydde sig om mig såg hur du till slut började kräva mer och mer av mig
 Och när du nästan kvävde mig till döds borde jag vänt ryggen och gått
Men jag hade allt för mycket kärlek och vågade inte leva utan dej
Du kunde lindra sorg som ingen annan och allt jag ville var att få dö med dej i min kropp
Du tog bort min skam, bara sådär, och gav mig modet att prata om sånt jag annars inte fick fram
 
Rädslan jag hade för att vara den jag ville och hur jag skulle ta vara på livet, fick du avgöra. Dvs hur och vem jag var berodde på vad jag hade tagit den dagen.
 
Att leva på det här viset, och att det skulle hålla, tog jag naivt för givet
Jag var 14 år när du först presenterade dej och redan vid 16 hade jag inget annat kvar än tvivlet 
Jag ersatte kniven och valde dej istället, något mina ärrade armar kan vittna för
Hellre självförtroendet du gav än de fula märken kniven gör
 
Men du, min drog, hade precis börjat gå upp till mina förväntningar
Nu var jag inte längre ensam, och du hjälpte mig bära på alla ansträngningar
Du fick mig att inse hur den som aldrig upplevt detsamma aldrig heller kan förstå
Men att det är oftast är dom som dömer dej på ett eller annat sätt ändå
 
De gånger som du gav du mig mer än vad min kropp kunde hantera
Var sidor jag hört men dej men som jag inte trodde på
Och trots att jag ökade mitt intag av dej så gav du aldrig tillräckligt med kraft ändå
Vad hände med att ge mig oändligt med kraft?
Vad hände med allt jag lyckades med och självförtroendet jag fick som jag aldrig haft?
 
Kolla vad nu vad du gjort mot mig! 
Ingen litar på mig längre och kärlek? Vad är det om inte falsk skit som bara upptar andras tid
I din frånvaro har jag blivit apatisk vissa dagar, mest deprimerad och tyst för jag litar inte på någon
Jag är ensam, stöter bort alla fast jag inte vill för att du har gjort mig paranoid
Nu sitter jag här med mig själv och försöker fortfarande lista ut vem jag är
Trots att jag övergett dej sen länge nu och försökt laga mig själv så är du ändå kvar som mitt tyngsta last
Mina tankar kommer alltid tillhöra dej och även om du inte är nåt annat än ett minne så är jag föralltid fast
 
Jag behöver ingen psykolog som talar om för mig vem jag är, eller någon annan som för monolog, om inte krysta fram en dialog
Jag accepterar att jag dög så pass länge, fortsätter försöka laga alla du fått mig att skada,
Och även om jag inte vill, så minns jag dej alltid som min älskade drog.
 
 Förlåt. Till alla jag skadade när jag missbrukade.  Förlåt <3
 
 
 

Mitt brev till min döda styvpappa

Jag har alltid sparat allt jag skriver och det händer då och då att jag läser igenom dom och blir påmind om perioder i livet som jag har glömt. Det här brevet är skrivet antagligen när jag är 15 år gammal eller så. Mamma hade då varit tillsammans med sin dåvarande sambo i ungefär 3 år och jag hade precis flyttat hem efter år omhändertagen av soc. Vi bodde ute på landet, 3 km till närmsta busshållplats och huset var det var värsta för ingenting var som det skulle varken innanför eller utanpå.  
 
Varje gång vi ska "diskutera" så sitter du överlägset och talar om för oss att vi ska passa oss för att kliva över dina gränser och när vi säger något som inte passar dej så säger du åt oss att lägga av, bara för att du inte tycker våra ord är viktiga.
 
Har du någon gång, under alla bråk som varit, tänkt på att du faktiskt kan kliva över mina gränser? Du är stor, du kan slå mig när du tycker det jag säger passerar din gräns. Du säger alltid att jag ska passa mig jävligt noga. Men om jag skulle hota dej vid nåt tillfälle där du kliver över min gräns, eller säger åt dej att lägga av när jag inte håller med dej så skulle du ge mig en rak höger (detta kom att hända i framtiden också). Du kan ju inte säga att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad och bara syfta på andra. Du måste ju också leva upp till det själv för att andra ska vilja vara så mot dej. Men det går inte att prata med dej för allt man berättar för dej slänger du tillbaka i ansiktet på mig. Precis som den där måndagen. 
 
Jag vet inte om mamma vänder dej mot oss eller tvärtom, eller om ni peppar varandra till att vara emot oss. Det jag känner är bara hur mammas avstånd mot mig växer för varje dag. Och ju mer jag försöker förklara, desto mer avstånd tar ni ifrån mig. Och nej, nu är det inte längre ansträngande för en familj att fungera normalt, nu är det rivalisering mellan oss barn och er föräldrar. Ni har levt er förbi den åldern jag är i, så varför kommer ni inte ihåg hur små bagateller kan vara så viktiga? Att en fest kan vara så viktig för att jag ska ha samma sak att prata om som mina polare diskuterar. Jag får bara höra att då är dom inga polare, men ni förstår inte hur viktiga dom är för mig oavsett om dom är äkta vänner eller inte.
 
Vad ska jag göra för att du ska sluta försöka ta min mamma ifrån mig? Vad har jag gjort dej som är så illa, så att du straffar mig med att ta min mamma? Förstår ni inte hur skönt det skulle vara, hur mycket det skulle betyda, om nån av er nån gång bara kunde krama om mig och be om ursäkt för det ni gjort mot mig? Om ni bara kunde erkänna era egna fel och brister, jämna ut hur ofta jag fått höra och erkänna hur ofta jag gjort fel. 
 
När jag ber om något som skjuts till skolan eller hjälp med att reda ut något problem så får jag bara höra min ålder och att jag är så pass vuxen att jag kan ta eget ansvar för det. Men de dagar jag säger att jag drar till Norrköping eller när jag säger att jag inte vill hjälpa till med något, då får jag höra hur liten jag är och att jag har bara ett val och det är att göra som ni säger. Ingen av er verkar förstå hur förvirrande det är? Du gör inget annat än paja våra huvuden! Och schemat som ni (antagligen bara du) satt upp är utformat så att varken du eller mamma behöver göra något hushållsarbete alls. Du säger att vi ska äta i skolan för att vi ska spara pengar hemma, men jag tror det handlar om att ingen av er har lust att göra mat till oss. Du ville att jag skulle skaffa ett jobb att ha efter skolan, för då skulle ni ta pengar för mig till mat, hyra eller vad det nu var.
 
Inget var på det här sättet innan du klev in i våra liv och började domdera. Vi är också människor, trots att vi är barn och vi kan kollapsa den dagen vi inte orkar mer (vilket vi alla tre gjorde, var på sitt sätt). Den dagen vi alla tre sitter på psyk (jag hamnade där, flera gånger ungefär 5 år senare), ska du säga likadant då? "Det är ert egna fel"!? Den dagen nån av oss verkligen inte orkar mer och ställer sig på tågspåret. Ska du säga så då också? "Det var inte vårt fel"? Ska ni två skydda varandra med det resten av livet? Ingen av oss tre har en chans att behandla dej som du behandlar oss. Men, ingen av er kommer förstå hur mycket du kränker oss. Du är så fångade och fast i dina tankar på att ni bara gör rätt, så jag kommer aldrig kunna förklara på nåt sätt som når fram. Men en sak är klar, vi barn valde inte våra föräldrar, ni valde oss och DET är inte vårt fel. Och tro mig, hade jag kunnat välja så hade jag gjort det också. Jag hade gett mig själv ett bättre liv vad du nånsin kan.

Vill inte va som du

Ser ni mig där jag sitter?
Är det någon som hör mig bland allt fnitter? 
Nu för tiden snackar alla om smink och förlängda naglar
Inget om sina förluster eller det som jag inte har, men saknar
 
Inombords skriker jag så högt jag kan 
Allt vi tänker på är pudret som försvann
Känner mig inlåst i mitt egna jag
Tänker är att visst, känslor gör en kanske bara svag
 
Korta kjolar, färgat hår och ögonskugga
Och sättet man pratar på, fan orkar ni tjata och tugga?
 
Vem ser nån som inte vill bli sedd?
Vem tröstar någon som gråter? Skulle behöva en vän

Känns som jag skulle kunna skrika tills mina lungorna sprängs
Utan att någon hör mig, utan någon sov ser mig, mina känslor trängs

Och bara sådär så skiter jag faktiskt i era naglar och förlängat hår
Även fast jag fortsätter borsta mitt eget och sminka mig ändå
 
Önskar att någon kunde se mig rakt igenom 
Bekräfta min existens och ta mig för den jag är som
Men utseendet, personligheten, all falsk fixering
Blunda för att hitta vem jag är, är min planering
 
Jag vill inte delta i nåt som gör utanförskap okej Till dej som deltar; tack och lov att jag inte är som dej
 
 
Jag lever för min älskling och våra djur

Föräldrarna!

Inte barnen! Det är andra gången som detta händer med bara några få veckors mellanrum. Nån mamma med sina 17 småbarn som hoppar runt och för ett jävla väsen. 
Det är inget som berör mig egentligen. Det är när dom vänder sig mot min hund och gör höga läten som att skälla, vissla och yla, det är då jag blir förbannad. Men att föräldrar som sitter där och låter dom bete dig så, och försvarar det, det är beyond fucked up. Jag ska ge er två exempel. 

Det ena var så sent som igår. Kl var runt 21 och eftersom det allt som oftast lugnt inne i stan då så brukar jag passa på att träna Doris på torget. Jag kommer dit, börjar göra vändningar (menas att hunden vara i synk med dina rörelser, backar du så går den emot dej, går du emot hunden så backar den osv) men hinner knappt börja förrän tre eller fyra små barn börjar göra dessa högljudda läten. Det stör både min och Doris fokus, så jag stannar upp och vänder mig mot dom och frågar om dom vill att jag ska släppa hunden.

Ha i åtanke att Doris aldrig skulle göra någon illa. Det finns inget agg, bara stor kärlek till främlingar ochhon följer gärna sin hörsel om hon inte följer sin nos. 

Men precis när jag fått ungarna att sluta skrika efter min hund, så vänder sig deras mamma om och börjar skrika på mig. Dom är barn, tycker hon. Det skiter jag i, svarar jag. Jag skriker inte på dina barn, och dina barn ska inte skrika på min hund. Det slutar med att vi skriker i käften på varandra.

Vid det laget är jag så jävla arg att jag kunnat gå fram och ge henne en smäll. Men det som berör mig mest är hennes sätt att hantera situationen framför barnen och hur barnen kommer ta efter hennes beteende.

Ett annat exempel är när jag varit på en promenad med Doris och genar över gården på baksidan. Där står två mammor i långa slöjor, tror det heter hijab, och runt dom är det säkert 10 barn i olika åldrar. Dom äldre börjar lära känna Doris nu, så dom skingrar sig och står stilla. Men precis när jag går förbi mammorna, med småbarnen omkring sig, så är det en liten pojke som helt plötsligt bara vrålar rakt ut, så Doris blir rädd.

Doris har den rastypiska nyfikenheten, så allt som skrämmer henne vill hon undersöka. Ett skrik på det sätter både skrämmer och hetsar upp henne. 

Jag tvärstannar, vänder mig om och lossar flexikopplet, varpå Doris rusar mot pojken och precis innan hon når fram så låser jag henne. Då vänder mamman sig om och frågar hur jag kan göra så. Skrämma ett litet barn. När jag svarar att han skrämde min hund så fortsätter hon att försvara. Han är ju bara ett litet barn. Jag svarar att min hund är ett litet barn med känslor hon också. 

Ni skulle sett den minen när hon inte hade några argument kvar. Sen dess är det inga barn ute på gården som skriker när vi går förbi, utan en del har faktiskt till och med frågat vad hon heter.

Man ser klart och tydligt problemet här. Föräldrar som försvarar sina barn trots att dom beter sig helt vanvettigt. Jag hade samma problem när jag blev mobbad i grundskolan. Oavsett om det var nån i min familj som ringde, eller läraren, så togs ungarna i försvar. Och när jag säger mobbning så menar jag det också. Utfrysning, hånad, slagen och saker från marken som man kastade på mig. Jag fick dispans tillslut genom att inte behöva gå ut på rasterna eller följa med till matsalen.

Jag är inte rasist. En gång i tiden (eftersom jag inte orkar umgås med folk längre) så var en av mina bästa vänner adopterad från Colombia. Men mönstret är klart och tydligt här. Mer än så säger jag inte. Jag tillägger bara att gud nåde mina barn om dom gjorde andra illa eller betedde sig olämpligt.



It wasn't me

To be or not to be
Is more like an answer
When I didn't ask anything 

To feel others or not being felt yourself
It's like something of a secret
But I really didn't hide anything

People opens up 
and expect one to do the same back
But if they really wanted to see
Then it would be obvious that I didn't close anything in the first place 

I'm so tired
People, lies and everything's about sex
Feel like I'm locked up in this shitty place called life
It's all a game which I'm forced to play
Forced to submit to the rules of life

I'm not following anyone anymore
I'm on my own
Because of that I deserve these thoughts 
Which you passed over when you let me off my lease 

Was it catastrophic? 
Did I end up in fail?
If so... Get back up and try again. I guess. People seeing people on the ground will walk on you, not help you up.

Att åka tåg

Är precis som att gå på stan och de båda är som att befinna sig på en skola med 15 åringar som tror dom är vuxna. Dom stirrar på folk, tror dom är modiga genom kommentarer sagda precis så högt att människor som går förbi inte vet vem det syftades på.

Detta verkar inte beröra folk. Det är som att dom är döva, för i min värld där jag ser och hör allt (om det är rätt eller inte är en annan sak).

Men jag har inte glömt min tid som en av de värsta fjortisar man kunde ha att göra med. Inte så mycket mot allmänheten, särskilt inte ensam för det var jag för feg för. Därför gick det ut över dom som stod mig närmast som nära vänner, familj och när jag var mindre (vi snackar 7 och mindre) så gick min ilska ut över djuren.

Därför kan jag inte respektera människor som tror det är ok att skratta åt folk som går förbi dom  bara för att impa på någon som inte kommer vara kvar i ens liv hur många år som helst.

För mig har det inte med åldern att göra. Fjortis är beteende som vem som helst kan bete sig som. Och jag är rädd för dom, för hur långt kan man gå, hur många människor kan man göra ills för att upprätta en ststus som egentligen inte finns?

Lev och låt leva. Jag hatar fjortisar och håller mig hellre undan än att ge dom nöjet att se mig reagera.

Över och ut.


Mitt liv i rim

 
Soc invaderade mammas och mitt liv redan från födseln
Fick mig att tidigt hata vuxna för dom behandlade oss som gödsel
Man påstår ofta att det ingenting behöver vara som det är
Försök förändra mina tankar om livet för det är dom som förstör och förtär
 
Majoriteten och dens etik försöker bestämma över ens tycke
Men hur ska man orka va moralisk när myndigheter har rätten att bestämma åt en så mycket?
Jag väljer hellre att behålla allt här inne
Borta från förintelsen, djupt begravt i mitt inre
 
Jag vet mer än folk tror, jag är inte dum
Bara för att jag inte talar, så är jag inte stum
Jag tittar ofta bort och vänder andra kinden till
Men bara för att jag inte vill se, så betyder det inte att jag är blind
 
Hämndens timmar har etsat sig fast här under
Jag drunknar i hatiska känslor vissa stunder
Ibland blir jag så jävla lätt arg att jag hade kunnat slå på andra
Vilken lättnad för stunden, men straff i framtiden det skulle framkalla
 
 Kommer du ihåg mamma? Hur jag tyckte alla var dumma?
Jag glömmer aldrig dina helande ord, "Jag älskar dej, gumza"
Men nu handlar allt om hur man ser ut, polerar eran yta
, Barndomen växer man ifrån, men att vara vuxen är nåt som aldrig slutar
 
 
Ingen lyssnar när du vill dela med dej av din kamp
Dom bara väntar på sin tur att prata, det är vad som är sant
Känner mig rutten inom och med tiden kommer det synas utanpå
När vi ligger inför döden, det är då kommer vi förstå
 
Erfarenhet och visdom gör en medveten om sin rätt att finnas till
Erfarenhet har hjälpt mig att vända ryggen åt er som inte fattar att jag inte vill
Ha tankar som att om jag sätter mig och håller andan lite till
Så förhoppningsvis jag kanske dör så som jag vill
 
Då skulle jag bli av med allt trassel i mitt nervsystem
Skona min omgivning från alla mina problem
Varje dag är ett dilemma om jag ska orka fortsätta
Men inser jag at inga tårar eller blod som kommer skvätta
 
Ingen förklaring
Bara borta utan förvarning
 

Medicinska produkter avsedda för ett syfte fungerar bättre i andra

I fallet när det kommer till narkotikaklassad medicin så vill gärna läkare ta åt sig äran genom att tala om dom som att dom visste mer än människor som faktiskt tagit dom. Inte en eller två gånger, utan i flera år utan läkarens tillåtelse eller hjälp. Dom där jävla läkarna borde se oss "pill popers" som något att lära ifrån. Dom tillverkar mediciner i vissa syften, men det finns dom människor som inte passar in i beskrivingen men där substansen får dom att fungera som vanligt.
 
Jag har mina egna exempel som imovane/zopiclone. En nyligen narkotiklassat medel, men som fungerar som best för mig på morgonen, även fast den är avsedd för att ta i samband med att man ska sova. Allt är individuellt, även när det gäller mediciner och vill ingen läkare hjälpa en med ens faktiska problem utan dansar som en jävla råtta runt ämnet, vad ger dom då oss för alternativ. Vi säger sanningen, men får ingenting som vi vet hjälper oss och så undrar läkare/psyk varför man inte söker hjälp när man behöver det? Jo, för enligt mig själv så handlar inte medicinsk hjälp om att bli analyserad och konstanterad opålitlig och därför får jag inte ett jävla dugg av det jag vet att jag behöver när jag trots det "missbrukat" olika substanser i nästan 10 år och därför borde vara expretis på min egen kropp och vilka substanser jag behöver för att fungera.
 
Men det är klart att det finns den desperata kvoten, precis som människor i alla yrken och situationer. Som är desperata och gör av som helst för att.. vadå.. fungera. Såna som robbar banken, våldtar kvinnor med pengar. Men det är också vad dom är, desperata utan pengar.
 
Min lillasyster sa en gång, när vi diskuterade legaliseringen vad gäller alla droger, då sa hon; men jag har inte lust att bli antastad av en tjackad man/person på stan.
Varpå jag svarade; varför skulle det vara mer acceptabelt av en påtänd man än en full man? Att legalisera innebär inte att det är ok att bryta lagen, men vi har en rättighet och det är att bestämma över våra kroppar. Och för att inte tala om alla maffior som livnär sig på att sälja droger och hur det finansierar, dvs avlönar, folk att bli skjutna och allat annat som kommer med ett kriminellt liv. Så länge droger finns och är olagliga, desto större maffior och liv förlorat. Statistik kommer i ett annat inlägg.
 
Och glöm inte det: alla människor som haft med andra påverkade människor att göra, finns i två grupper (egentligen tre) och dom blir helt emot droger, eller så blir dom för droger och så har vi de naturella som tycker varken eller. Jag klandrar inte dom som är emot eller t.om. hatar droger. Dom har säkert sina anlednigar att göra det. Så jag respekterar det. Det är synd bara att människor som har varit med om trauma och valt droger som ett sätt att copa inte kan få samma respekt tillbaka. Det finns många rövhål, och dom flesta idioter har inga problem med droger, men att vara psykotiskt eller störd i huvudet från första början, och droger tippar dom över kanten, är det drogens fel eller hade de möjligtvis inte gjort något förr eller senare?
 
 

Om

Min profilbild

CarroBarroMeter

Almost 30 and still running...

RSS 2.0
Personligt
Toppblogg.se bloggar skor på nätet Personligt bloggar Personligt
Tandblekning Billigt